Paris

I går såg jag Framcois Truffaults De 400 slagen för jag vet inte vilken gång. Den är lika outslitlig som Virginia Woolfs bästa romaner. Ja, det gäller många av T:s filmer, men  i synnerhet den här. Jag vet t ex ingen som varit så fenomenal på att regissera barn som T. Hur många oförglömliga scener finns det inte i De 400 slagen? I klassrummet, i det slitna hemmet, på gatorna — och i polisarresten. Det är fascinerande att se hur huvudpersonen förvandlas från pojke till ung man i samma ögonblick som han förs in i bestraffningssystemet.

Men filmen har också något annat: Paris. Den verkar vara inspelad i kvarteren runt Place Clichy. Husen, gatorna, trafikapparaterna, portarna, butikerna, caféerna … regnet. Den botar min längtan till Paris.

Det är enkelt att se länken mellan Truffaults tidiga filmer och Patrick Modianos romaner. Jag tror det är just De 400 slagen som Modiano sagt att han identifierar sig så starkt med. Det kunde vara om honom den handlar.

Samtidigt ströläser jag, lite då och då, i Lars O Ericssons Paris är hjärtat och navet. Han skriver att det är en onödig bok. Det är helt sant. Men jag blir lite lätt lycklig när jag läser de korta styckena om krogar, gator, postkontor, tunnelbanor och annat väsentligt. Jag prickar in en del antikvariat och restauranger för framtida besök. Ericsson var länge konstkritiker i DN, är filosof och allmänt allmänbildad. Jag gillar såna böcker. Stilen påminner om bloggens.

Men det är nåt konstigt med många män födda på 1940 -talet och deras förhållande till maskulinitet. Ericsson är inget undantag. Män i äldre generationer utstrålade sällan samma nästan provokativa "gubbighet". Man vet aldrig om det är ironiskt eller omedvetet. Men bra blir det aldrig. (Det här lägger jag till några veckor senare när jag nästan läst klart hans bok: Jag var orättvis mot honom. Det fanns några avsnitt i början som ledde till ovanstående. Men inget i resten av boken. Den är bara, bara rolig, lärd och charmant onödig.)

I kväll är "Antikrundan". Jag ser det av delvis samma orsak som jag alltid återvänder till Truffault. Jag kan få se nåt jag alltid längtar efter. I "Antikrundan" är det svensk sommar, med gröna träd, blå vatten och ofta duggregn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s