Bortom terrorn

En vårdag för tjugo år sedan åkte jag buss från Aleppo. När den stannade i Raqqa var det bara jag som steg av. Vinden drev över Eufrat och virvlade in mellan de oansenliga husen. Den var mättad av sand och historia. Jag letade mig fram till Abd as-Salam al-Oujaliehs hus. Han var 74 år, hade bara ett öga, var egentligen distriktsläkare men tillhörde Syriens mest kända författare. Raqqa och flodlandet var hans litterära universum.

Vi gled sedan fram med majestätisk värdighet i hans gröna Cadillac. Den var som ett hangarfartyg i de trånga gränderna. Vi stannade vid lämningar från det första kalifatet på 700-talet. Han visade och berättade, ledigt förankrad i tusentals år av ett samhällsliv invävt av de tidigaste statsbyråkratierna i människans historia. Som europé försvann jag i landskapets djupa tid.

2015 har Raqqa blivit en världspolitisk brännpunkt, som ett slags huvudstad i det återupprättade kalifat som ISIS utropat. Den har "befriats" till den totalitära ordning de franska bröderna Kouachi beundrade. Jag antar att de som nu samlas vid busshållplatsen är frivilliga jihadister från avlägsna länder. Några är veteraner, andra är helt oförberedda. Och omvärlden har ingen aning om hur deras medvind kan vändas.

Shadi Hamids bok Tempations of Power är en undersökning av Muslimska Brödraskapets politik de senaste decennierna. Den får mig att dra en enkel men ändå besvärlig slutsats: att arabisk demokrati inte längre är möjlig utan dominerande islamistiska partier i politikens mittfåra. Varje demokratirörelse behöver gå genom Brödraskapet för att lyckas. Man kan ogilla dem, men de måste tillåtas vara med. Några andra vägar ut ur den arabiska natten verkar inte erbjudas.

Hamid skriver egentligen ingenting om jihadisterna, om revolutionärerna i Raqqa eller de enstaka terrornätverken i Europa men ger ändå en ledtråd till hur de kan motarbetas.

Men efter morden i Paris har inomeuropeiska svar tagit över i en konservativ rörelse inåt och hemåt. Nya gränskontroller, register och övervakningssystem. Frankrikes president har föreslagit striktare artighetsregler i klassrummen. Utpekade främlingar ska göras lika ovälkomna som luffarna i Klockrike. Bannlysningen över redan fattiga stadsdelar kommer inskärpas.

Terrorism är förvisso en europeisk specialitet: IRA, Baader-Meinhof, ETA, Gyllene gryning. Men den här gången återfinns stormens centrum på andra platser. Det är det lockande skenet från staden Raqqa vid Eufrats stränder som behöver släckas. Inte kökslamporna i Husby, Saint-Denis och Bijlmer. Terrorns fasor är oändligt mycket mer akuta utanför EU:s gränsbefästningar. Egentligen är det självklart, vi påminns i varje nyhetssändning, men ändå så enkelt att glömma.

Naturligtvis finns det europeiska förklaringar till attackerna i Paris. Sociologen Evin Ismail beskriver i senaste Bang, under rubriken "Att göra en fiende", hur europeiska muslimer inte bara bakbundits av massarbetslöshet och rasdiskriminering utan också målmedvetet ringats in som demokratifientliga samhällsproblem. Med sociologisk terminologi karakteriserar hon de män som ansluter sig till jihadismen som fångade i en dubbelbindning: "förkastade av sitt ursprungssamhälle och utestängda från sina drömmars samhälle på grund av påstådd otillräcklighet". Det kan inte få fortsätta.

Men om bröderna Kouachi, och andra jihadister, uteslutande beskrivs som offer för orättvisor fråntar man dem deras allvar, som självmedvetna militanter besjälade av ett politiskt projekt. De sade inte bara nej. De sade också ja till ett annat samhällssystem, ett de uppfattade som godare.

I ett vidsträckt band av länder, från Pakistan till Mali, är de revolutionära islamisterna nu invecklade i offensivt gerillakrig. Boko Haram och ISIS har upprättat "befriade områden" med en hänsynslöshet som börjar påminna om de Röda khmerernas. De olika stridszonerna är isolerad, men ändå förenade av politisk ideologi och delad erfarenhet. Revolutionärerna är inte längre ett litet giftigt nätverk i de afghanska bergen. De har på kort tid växt till något allvarligare. Hos dem erbjuds nu unga män från hela världen "att skenbart ta makten över sin livssituation och [ … ] skriva berättelsen om sig själva, den om en hjältekrigare som dog i strid för en god sak", skriver Evin Ismail.

Frågan är med andra ord inte europeisk men internationell: hur bör en gemensam strategi mot den revolutionära islamismen egentligen se ut? Jag hör inga svar. Det enda jag uppfattar är rådvillhet. Man bombar i ena hörnet och genast dyker det upp nya rörelser i de andra.

i Temptations of Power vänder Shadi Hamid upp och ner på populära föreställningar om islamismen — närmare bestämt den egyptiska, jordanska och tunisiska. Han skriver inte om revolutionärerna, men om islamismens politiska huvudfåra; den kombo av sociala rörelser och politiska partier som är förankrade i Muslimska brödraskapet.

Han börjar berättelsen några år innan jag klev av bussen vid Eufrat, följer sedan partierna till den arabiska vårens genombrott och avslutar med Muhammed Mursis fall. Han har gjort intervjuer, läst dokument och varit på plats vid avgörande händelser under ett årtionde. Det som intresserar honom är islamisternas långa brottning med demokratifrågan. Det är en omistlig bok.

Islamisternas valseger i Algeriet 1991 blev en mardröm som fortfarande hemsöker dem. Den gamla regimen slog tillbaka, med europeiskt samtycke, och landet förvandlades till ett slakthus. I land efter land drog makthavarna sedan upp förtrycket. Omvärlden accepterade uppenbarligen vad som helst för att hålla islamismen borta från makten: massarresteringar, tortyr, mord.

Repressionen innebar att små grupper valde våldets väg. Från dem utvecklades det revolutionära avant-garde som nu slagit rot i Raqqa och kastar sin skugga över hela regionen. Men den breda huvudfåran rörde sig i helt annan riktning. Under 20 år genomgick de egyptiska islamisterna en politisk värderingsomvandling. De accepterade demokratin, skruvade ner krav på sharialagstiftning, nådde ståndpunkten att "all makt utgår från folket" ( och inte från Gud eller Koranen) och började upptäcka poängen att skilja religionen från staten. De var fortfarande konservativa. De var islamister. Men de hade förändrats. Många kommer säkert förvånas av Hamids nyanserade skildring, i synnerhet som den är så övertygande.

Men det fanns ett problem. Brödraskapet lyckades att islamisera det egyptiska samhället. Men deras nyvunna demokratiska ståndpunkter lämnade svagare avtryck bland befolkningen.

När demokratin blev en oväntad möjlighet, efter revolutionen på Tahrirtorget, återföll de plötsligt till ståndpunkter, om till exempel sharialagstiftning, som de
övergett för länge sedan. Hamid visar hur den partipolitiska dynamiken radikaliserade dem. De utmanades inte av socialister eller liberaler som alla trodde, utan från de extremt konservativa salafisterna. Folket var mer islamistiskt än islamisterna själva. De blev opinionernas fångar. Demokratin lockade dem att börja svaja om demokratins värderingar. Till sist vann militären.

Militärkuppen, med liknande internationella samtycke som den algeriska 22 år tidigare, utlöste en ny våg av revolutionär islamism. Kalifatet i Raqqa är en direkt replik till generalerna i Kairo. I New York Times skrev kolumnisten Thomas Friedman att valet nu står mellan general Sisi och ISIS. Det var fyndigt, men galet. Shadi Hamids bok berättar något annat, nämligen att det mellan ofrihetens poler finns en islamistisk massrörelse omvärlden måste börja samtala med. Den är inte okomplicerad. Deras demokratisyn är möjligen oförenlig med de som dominerar i Europa. Men hur ska man annars kunna fälla både tyrannerna och terroristerna? Liberala, socialdemokratiska och islamistiska demokrater behöver varandra. Det är där ett försvar mot den totalitära lockelsen kan börja — och Europas bör ta initiativet.

I höstas kom Pierre Schoris memoarer Minnet och elden. Ett avsnitt handlar om hur Portugal 1974 tog språnget från diktatur till demokrati. Under en tid var situationen kritisk. Kommunistpartiet var populärt i officerskretsar, Washington började drömma om en motkupp och Moskva om ett nytt Kuba. Schori berättar hur Europas socialdemokrater samlade sig till offensiv. Palme och Schori pratade med Kissinger. Willy Brandt med Brezjnev. Alla försökte dämpa officerarna. Man lyckades. Demokratin vann.

Men var fanns motsvarande engagemang när Egypten vacklade omkring i en liknande situation? I Hamids bok finns en meningsladdad detalj. Åtta månader efter Mubaraks fall hade USA:s ambassadör i Kairo fortfarande inte haft någon kontakt alls med Brödraskapets politiker. Hon kände sig "obekväm" inför tanken, förklarade hon för journalister. Hade svenska UD samma beröringsskräck? Hade Europas socialdemokrater helt glömt erfarenheterna från Portugal? Den fientliga passiviteten blev förödande. Terrordåden i Paris är invävda i berättelsens fortsättning.

I mina hyllor fann jag nyligen en liten bok Abd as-Salam al-Oujaliehs gav mig i Raqqa. Den är orange med vackra arabiska bokstäver. På insidan har han gett mig en lyckönskning och signerat. Den fick mig att minnas Raqqas klara himmel, sanden som yrde och kvällen i hans gästhus med andra äldre arabiska män. Han avled några år innan befolkningen gjorde uppror mot tyrannen i Damaskus och Raqqa föll för ett annat slags tyranni.

Efter att ha tagit farväl fortsatte jag mot den kosmopolitiska staden Qamishli nära gränsen till Irak. De andra i minibussen bjöd på nygräddat bröd.

Frihetens landskap förverkligas inte med hjälp av Charlie Hebdos förakt för islam, men möjligen genom att Europa börjar knyta allvarliga kontakter med demokratiska islamister. Det är dags att sluta blunda för dem. Jag kan inte se någon annan möjlighet. Ljuset har blivit alldeles för svagt.

Per Wirtén

Shadi Hamid: Temptations of Power. Islamists & Illiberal Democracy in a New Middle East. (Oxford University Press).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s