Hamid och Djebar

I dag skriver jag i Expressen om islamismen med hjälp av bl a Shadi Hamids omistliga bok Temptations of Power och drar den besvärliga slutsatsen "att arabisk demokrati inte längre är möjlig utan dominerande islamistiska partier i politikens mittfåra. Varje demokratirörelse behöver gå genom Brödraskapet för att lyckas. Man kan ogilla dem, men de måste få vara med. Några andra vägar ut ur den arabiska natten verkar inte erbjudas."

Att författaren Assia Djebar avlidit gör mig lite nedstämd. Det var inte oväntat. Hon var gammal. Men jag hoppades många år att hon skulle hinna få Nobelpriset. Jag tycker väldigt mycket om hennes motspänstiga böcker där självbiografi, essä, fiktion och politisk historia sömlöst smälte samman. Hon var en av de främsta i den postkoloniala generationen, och på deras typiska sätt satte hon en rad motpoler i rörelse: nation och kosmopolitik, det partikulära och det universella, det patriarkala och det feministiska, Frankrike och Algeriet. Våldet. Kroppen. Språket. Att hon skrev på franska och inte arabiska, och i en typisk fransk litterär tradition, var så typiskt — inget var riktigt enkelt i hennes romaner. Jag har någon gång skrivit att hennes texter rör sig mellan obarmhärtig sol och mörk skugga; gärna vid den knivskarpa gränsen. Hon anses dessutom som en betydelsefull filmare, men jag har aldrig sett någon av dem, bara några korta sekvenser i "The Story of Film".

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s