Då: "Kulturkrockar". Nu: "Integration".

Daniel Rauhut: I moders Sveas ömma famn. Flyktinginvandringar 1945 – 1970. (Carlssons).

Det börjar illa. På första sidan beskriver ekonom-historikern Daniel Rauhut invandringsfrågor som "tabubelagda" ämnen man inte talar om. Hur kan en forskare skriva något så dumt? Migranter och integration diskuteras ju hela dagarna. Slå på radion. Läs en tidning. Européerna är helt fixerade vid invandring. Snart ser de inget annat.

Men sedan blir hans studie om den glömda flyktinginvandringen bara bättre. Han undersöker åren mellan 1945 och 1970, en ofta idylliserad tid när européer tog bussen till svenska fabrikshallar, sysselsättning och inkomster var högre bland de invandrade än de som fötts i landet. Jag hör ofta äldre invandrade, eller deras barn, säga att det var bättre när de kom, då fanns en välfärdsstat som tog ansvar. Men var det verkligen så vackert?

Rauhuts lilla bok söker svaren med siffror och stapeldiagram. Den är inte världens mest analysmättade, men tillräckligt tydlig för att få de guldkantade "sanningarna" att börja ge vika. "Det var inte bättre förr", avslutar han.

På 1950-talet talade man fortfarande om att många invandrade var flyktingar. Men i historieskrivningen har har de flesta sedan förvandlats till arbetskraftsinvandrare. Man kan undra varför. Flyktingarna verkar ju ha varit många. Rauhut uppskattar dem till kanske 25 procent av alla invandrade under rekordåren. Och det är just flyktingarna han är intresserad av. Vad mötte de? Hur gick det för dem?

Deras historia är i vissa avseenden fortfarande fördunklad. För något år sedan kom Emma Strollos uppmärksammade avhandling om de kvinnor från Tyskland som blev hembiträden i svenska familjer. Många av dem var antagligen just flyktingar fördrivna från Sudettyskland. Jag minns hur förvånad jag blev över deras arbetsvillkor, som att de var tvingade att jobba som hembiträden i minst två år innan de tilläts söka annat arbete.

Just sudettyskarna verkar ha varit de mest privilegierade bland efterkrigsårens flyktingar. De var ofta socialdemokrater och fick arbetstillstånd med hjälp från LO. Andra nationaliteter mötte fränare regler, enligt Rauhut. I synnerhet de som flydde kommunismen: polacker, balter och sovjetmedborgare. De tvångsanvisades hårda och lågavlönade arbeten. Han skriver att balterna inledningsvis inte fick bosätta sig i landets tre storstäder, och var förbjudna att ägna sig åt eget politiskt arbete genom ett så kallat propagandaförbud.

Många från Polen, Lettland och Estland var välutbildade som tvingades proletarisera sig i Sverige. De gjorde klassresor neråt, som sedan upprepats av iranier, irakier och andra flyktingar. I dag beskrivs utsorteringsmekanismerna som en rasifiering. Redan på 1950-talet formade liknande processer en etnisk arbetsdelning. De flesta baltiska kvinnor placerades i textilindustrin; tunga arbeten som svenskfödda kvinnor undvek. De bemöttes ofta nedlåtande av arbetskamrater, chefer och fack. Berättelserna är påminnelser om de nu nästan helt bortglömda europeiska rashierarkierna. Rasfilosofin är inte bara en kolonial historia, utan även en inomeuropeisk.

i sin forskning om de flyktingar som kom i omedelbar anslutning till kriget har historikern Mikael Byström, med kritiskt bett, beskrivit de här processerna som en uppdelning av olika nationaliteter i antingen gäster, besökare eller parasiter.

Bland flyktingarna var i själva verket arbetslösheten hög, lönerna låga, arbetsskadorna många, friheten inskränkt och beroendet av fattigvården stor. Ungefär som 2014 med andra ord. "Svartskallefieringen" var lika stark under den fulla sysselsättningens epok som under massarbetslöshetens. Vi borde naturligtvis veta allt detta. Det räcker egentligen att se Rainer Werner Fassbinders klassiska film "Rädsla urholkar själen" från 1974 om kärleken mellan en äldre vit städerska och en bilmekaniker invandrad från Marocko för att fatta. Rasismen var en samhällsnorm som sällan ifrågasattes under de starka välfärdsåren. Redan 1967 skrev Michaël Wächter i Socialstyrelsens tidskrift om "en form av spontan, omedveten och nästan självklar diskriminering, som bara konstaterar: 'Du hör ändå inte riktigt hit'".

Daniel Rauhut citerar flera gånger David Schwarz som under 1960-talet skapade debatt om situationen. Han skrev utifrån egen erfarenhet av att vara underordnad i svensksamhället som judisk flykting från Polen. Han var samtida med Katarina Taikon. I antologin Svenska minoriteter (1966) antydde han ett tidigt mångkulturellt synsätt och gav plats för invandrades texter. Och i Kan invandrarna bli svenskar? (1973) kan man bland annat läsa hur krogar helt öppet institutionaliserat entréförbud för besökare de sorterade ut som "svartskallar". Reglerna verkar ha uppfattats som olyckliga men normala konsekvenser av "kulturkrockar" och "sociala anpassningsproblem". Dåtidens Sverige framstår som både repressivt och xenofobiskt, trots en i övrigt framgångsrik jämlikhetspolitik. Landets besatthet av invandring som ett problem är inte ny och har aldrig varit tabubelagd.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s