Min pappa Åke avled i höstas. Han hade levt med svår smärta sedan tonåren och under de sista åren malde sjukdomen till sist sönder hela hans kropp, under de sista månaderna också hans mentala förmågor. I helgen var det urnsättning. En märklig ordning: flera månader efter själva begravningen ska själva urnan med hans aska sänkas ner i ett hål i jorden.

Alla har komplicerade relationer till sina föräldrar. Det finns aspekter av min pappas förhållningssätt som jag inte velat upprepa — och som jag tror mig lyckats undvika. Men det finns andra värderingar som är enkla att uppskatta och försöka föra vidare.

Pappa var besatt av sitt arbete. Och han gjorde en klassisk karriär och klassresa. Men samtidigt drevs han av  övertygelse och engagemang. Jag tror inte han gjorde sin yrkeskarriär för pengarna eller ens prestigen. Han arbetade alltid i kooperativa företag — i jordbrukskooperationen. Det innebar att han aldrig hade särskilt hög lön. Jag tror att han drevs av tanken att driva samhällsnyttiga projekt. Som medborgare har man ett uppdrag att göra en samhällsinsats, liten eller stor. Bredvid yrket var han alltid engagerad i en massa idésammanhang. Han kunde gå från styrelsemöten till att ha nattpass på kyrkornas härbärge för hemlösa. 

Mina föräldrar bodde i Karlshamn. Min mamma bort fortfarande där. När pappa gick i pension upptäckte han att det inte fanns något bra hus för aktiva "seniorer". Kommunen var helt ointresserat av att bygga ett "lyxhus" för äldre. Så pappa startade en förening. De lyckades. I dag finns ett nio våningar hus med snygga bostadsrätter för äldre i fantastiskt läge. Under de första åren kom det olika delegationer och grupper varenda vecka för att lära sig hur det fungerade, bland annat från EU-apparaten. Det är typiskt pappa.

Jag är inte alls den typen av idé-entreprenör. Men jag har aldrig prioriterat pengarna, utan känslan att jag gör rätt saker. Det är inget jag bestämt. Det har bara blivit så. Jag tror det är sånt som kallas socialt arv.

I helgen hjälpte jag till och slängde de sista papprena (han sparade allt) i hans arbetsrum. Nu är hans skåp och jättestora skrivbord tomma. Först begravningen, sedan ursättningen och snart hämtar stadens idella loppmarknad möblerna i hans arbetsrum — mittpunkten i hans rike. Det är som tre avsked. Det som finns kvar är minnena och allt bestående han lyckades uträtta. Mamma bor kvar i deras fantastiska lägenhet i det höghus som ibland kallas "Åkes hus".