Ett minne av Lars Tunbjörk har etsat sig fast. Det kan ha varit 1981 eller 1982. Tunis var anställd på Stockholms Tidningen, där han fick sitt stora genombrott. Jag skulle skriva nåt från legendariska Ultrahuset i Handen. En liten rivningskåk som förvandlats till rockklubb med nybakade bullar i köket och "proffefientliga" principer. Det var en söndsgskväll. Jag minns inte vilka som spelade, kanske KSMB eller Ebba Grön, men det var trångt och varmt som tusan. Tunis kom sent, trött från ett annat jobb. Men han kastade sig in i Ultrahusets vardagsrum med en energi som var störstav alla. Han krälade på golvet, ålade sig fram och knäppte hela tiden med kameran. När alla gått hem var han fortfarande kvar. Då för att fota allt underbart klotter som täckte väggarna. Han var inte besatt. Det var mer som att han lekte. Och älskade varje ögonblick. Efteråt var han svettig och glad. Reportaget var inne på tisdagen, när mina texter om rockmusik brukade publiceras. Som vanligt blev det en stor och en liten bild. Det visste naturligtvis Tunis när han kastade sig in i Ultrahuset. Att fotografera verkar ha varit något mer än att bli publicerad.

När vi slumpmässigt träffades, med mycket långa mellanrum, brukade jag påminna om den där kvällen på Ultra. Han kom också ihåg — och skrattade. Den var speciell.