När mötet antar ett uttalande

För en tid sedan var jag på Folkrörelsearkivet i Gävle. Vilket ställe! Nabila Abdul Fattah, som också var med, sade nåt i stil med att det var aktivistnördarnas heaven. Helt sant. Där finns hur mycket som helst om tidig väckelserörelse, arbetarrörelse och … kvinnliga fotbollslag under första världskriget (sedan lades de ner och försvann innan senare återkomst). Vi var där och i Hudiksvall för att medverka i film om aktivism för Hälsingalnds museum (som jag de senaste månaderna lärt känna som ett jätteintressant museum där det händer saker).

;Från arkivet fick jag med kopior på två brev som jag tänker spara som påminnelser om demokratins innebörd. De kommer från det tidigare enormt aktiva Metallfacket i Hofors, avdelning 169. 

Det finaste är från 17 november 1965. De skriver med adress: President L. Johnson, Vita huset, Washington. De kräver ett slut på terrorbombningarna och att USA drar tillbaka sina trupper. Brevet är skrivet på svenska. Det är fantastiskt. De ansåg att det var ett uppdrag att ta ställning till ett uttalande, skriva det och skicka det till USA:s president.

Först tyckte jag det var rörande, deras tilltro till sina egna röster och ställningstaganden. Men insåg att det är ett nedlåtande synsätt. I stället bör jag känna stor respekt.

Jag har för mig att Herbert Tingsten någonstans skrev om hur lätt det är att förlöjliga en ensam tunnhårig  ledarskribent i Piteå som en snöig torsdagskväll upprört hamrar ner en protest mot övergrepp i Bolivia för morgondagens lokaltidning. Men det är inte löjligt. Det är med sådana handlingar vi förändrar oss här på hemmaplan. Men också skapar den världomspännande vetskapen att det alltid finns människor som bryr sig, även i Bolivia om Sverige skulle hamna i diktatoriskt godtycke.

Det andra brevet skrev de 1934 och skickade till Tyska legationen i Stockholm. "Det internationella proletariatet kan och får icke stillatigande åse att våra tyska klassbröder slås ned i blod, av dessa avskyvärda Hitlergarden."

De skrev en strid ström sådana protestskrivelser under sina storhetsår. Mörkrets hantlangare kunde alltid vänta brev från Hofors. Det spred  nog en känsla av trygghet i Hofors. Telenumret till avdelning 169 var 123. De var ortens mittpunkt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s