Rapport från Paris

Jag är tillbaka hemma efter en vecka i Paris. Min första resa sedan trasslet med synen började. Det kändes fint. Ägnade förmiddagarna åt jobb. Men läste inga tidningar, kopplade bort alla nyheter. Hade i stället med mig en av Elena Ferrantes romaner. Jag gjorde det man bör i Paris: promenerade långt, såg en del konst, satt på caféer, letade efter bra restauranger, strövade genom klädbutiker.

Det var tunt med konstutställningar som lockade mig. Besökte naturligtvis La Maison Rouge, som jag tycker påminner lite om Whitechapel Art Gallery i London. Men det enda som fåmgade mig var en stor nyöppnad retrospektiv om italienskan Carol Rama på Paris Moderna Museum. Oerhört säregen. Sexualitet. Glidande galenskap. Sadomasochism. Feminism. Ibland teckningar (bl a en otroligt stark från hennes mammas tid på mentalsjukhus). och ibland bara diffusa mörka färgmoln med infogade saker typ dockögon. Jag tror hon är över 90 år. Har varit verksam sedan 1930-talet, men erkänd först på senare år. Hon fungerar helt enkelt i samtidens intresse för queera hemligheter. Det vilar en stämning av magi och åkallan runt utställningen. Som att vistas inne i en annan människas flytande inre. Jag tror man skulle kunna använda musik av Laurel Halo som soundtrack.

Jag hade aldrig hört talas om Rama, men gick dit eftersom Paris Moderna museum alltid har bra utställningar (i motsats till Centre Pompidou).

Vi hittade också två suveräna restauranger. Små och ambitiösa. Roseval i Belleville. Och Les Enfant Rouge på en liten gata i Övre Marais. Den senare lite enklare, men sensationell. Drivs av ett japanskt par som gör traditionell fransk lantmat som skruvats några extra varv. Min förrätt var enastående:  ett slags blodpuddingepaté med bernaisesås och några starka grönsaksröror. Båda ställena rekommenderas. Men man måste beställa bord. De är alltid fullsatta.

En kväll spelade Martha Argerich. Jag hade verkligen velat se henne, älskar hennes egensinnighet, men fick naturligtvis ingen biljett. I stället blev det cd-insköp på Gnac. Jag tillhör de som fortfarande gillar att köpa musik i fast form. Det blev bla några gamla Juliette Gréco. Och en jag haft listad på Spotify med sångaren Piers Faccini och cellisten Vinscent Segal. En samling melankoliska sånger från italien, USA och Frankrike. Faccini har en sån där underbart skör mansröst. Att han nämner Sam Cooke som en favorit förvånar inte. Och Segal har jag haft koll på flera år. Han gör alltid spännande samarbeten med andra musiker. Musik för sena kvällar i dunkelt ljus.

Nu ska jag städa balkongen. Rödhakarna sjunger. Plommonträdet är nära att slå ut. Fint.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s