I går såg jag Pontus Stenshälls uppsättning av Becketts "I väntan på Godot" på Teater Moment. Det var lite som att se en annan pjäs än den Godot jag sett tidigare. Han har utvunnit något nytt genom att klä de båda luffarna i vitt och göra dem "feminina", som ett gammalt gnetigt bögpar som Johan Hilton skrev i DN. Jag tänkte hela tiden på teveserien "Vicious", minus elakheterna. "I väntan på Godot" blir på så vis en pjäs om dagar och nätter i ett gammalt lite slitet äktenskap, när slutet börjar närma sig. Och luffare? Handlar den egentligen inte tvärtom, om ett överklasspar som aldrig jobbat, alltid levt på räntor och just därför är så vansinnigt in i helvete uttråkade av alla trick att få tiden att gå? "Vicious" — igen.

Nu flyttar Pontus Stenshäll och blir chef på Göteborgs stadsteater. Jag kommer sakna honom. Hans uppsättningar, hans roller, alla hans underliga ommixningar av gamla klassiker. Inte alltid toppbra, men alltid kreativt och personligt. Jag tycker han har gett teatern ett skimmer (med förortstorget som betydelseladdad utgångspunkt typ outside) som ingen annan regissör under de här åren. Jag kommer aldrig glömma hur han och Moment snurrade till "Ett drömspel" — som förvandlade min yngsta dotter till teaterfan. Och jag kommer mäta alla framtida uppsättningar av Godot med hans. Den har den där lättheten och tonsäkra musikaliteten som han alltid verkar leta efter.

Hej då Pontus! Lyckliga göteborgare.

I dagens Expressen skriver jag om en nödvändig, och väldigt underhållande, tysk debattantologi om Europa och euron. Läs här.

I Expressen skriver samtidigt Peter Fröberg Idling vackert, indignerat och träffande om Åsa Lnderborgs underligt uppskruvade debattkampanj om Stalin, Sovjet och andra världskriget.