När vi var de andra

Lennart Pehrson: Den nya tiden. Utvandringen till Amerika, del tre.

Bonniers förlag.

Nyligen förstod jag att min morfars mor under några år var invandrare i USA. Jag hittade helt enkelt ett porträttfoto från Des Moines i Iowa, där hon arbetade på en enkel diner. Fotoateljén låg säkert i närheten och var svenskspråkig. Det anmärkningsvärda var att hon migrerade som ensamstående med ett litet barn.

Men när jag läste sista delen i Lennart Pehrsons trilogi om den svenska invandringen till Nordamerika förstod jag att hon inte var så unik som jag först trott. Under den sista stora migrationsvågen, 1880 – 1920, flyttade 250 000 ensamstående svenska kvinnor till USA. Orsaken var enkel. Möjligheten för dem att förverkliga bra liv var större där än här. Pehrson berättar bland annat om Charlotte Yhlén som sannolikt var den första svenska kvinnan med läkarexamen, men i USA. När hon återvände till Stockholm möttes hon av yrkesförbud. Kvinnor kunde inte vara läkare. I stället öppnade hon så småningom egen mottagning i Philadelphia.

Kvinnors friare ställning i amerikanska storstäder gav konservativa svenskar kalla kårar. USA ansågs vara demokratiskt utflippat. Antiamerikanismen blev skyddsvall för de rädda och rika mot reformkrav på hemmaplan. Men vanligt folk visste bättre. Min morfars mor hade insyn i väckelserörelsens folkliga jämlikhetstankar. Hon anade antagligen att en annan värld var möjlig. Lennart Pehrson visar hur man i Värmlands småbyar uppfattade Chicago som mer näraliggande än Stockholm. Drömmen om Amerika blev en hävstång in i det moderna folkhemmet.

Man behöver inte ha läst de två tidigare delarna för att bli djupt engagerad av Den nya tiden. Jag hade svårt att sluta läsa. Pehrson, som länge var journalist för Dagens Nyheter i New York, skriver med den episka stilens obesvärade skiftningar från enskilda människors vedermödor till de övergripande sammanhangen. Man svingas varsamt mellan Klondyke, Chicagos svenska tidningsredaktioner, de fackliga striderna i Seattle och jordbävningen som ödelade San Francisco.

Decennierna runt sekelskiftet fanns ett myllrande starkt Svensk-Amerika. Många invandrade svenskar levde inneslutna av egna identitetsförstärkande skolor, kyrkor, tidningar, företag och trygghetssystem. USA var ett land av invandrarenklaver. Det är om detta Svensk-Amerika, under modernitetens genombrott, Pehrson nu berättar.

Men Den nya tiden fungerar också som en historiens spegel för den trassliga härva av oro och förhoppningar invandringen väcker i Sverige hundra år senare. Den ger verktyg att bättre förstå nuet. Det är så den vinner sitt stora värde. Tricket är att "svenskheten" här beskrivs som invandrat dilemma. Hur ska man förhålla sig till det nya landet? Är det verkligen rätt att kräva fullständig assimilering och därmed ett slags "avsvenskning"? Svenska familjers liv i Chicago 1914 kastar förklarande ljus över irakiska i Malmö 2014.

Lennart Pehrson uppmärksammar till exempel Svensk-Amerikas besvärliga förhållande till en fråga som engagerat historiker på senare år, nämligen uppdelningen mellan vita och inte fullvärdigt vita amerikaner. Var går vithetsgränsen och vad avgör på vilken sida man placeras?

Länge betraktades inte svenskar som riktigt vita, utan som "de andra". De ansågs tala dålig engelska, isolera sig och vara inskränkta. Det verkar som att de svenska invandrarna tvingades in i ett komplicerat dribbel kring den viktiga vithetsgränsen. Det var länge oklart på vilken sida de egentligen befann sig.

Första världskriget utlöste en identitetskris för Svensk-Amerika. De flesta svensktalande stödde Tyskland, helhjärtat. När USA skickade soldater till Västfronten blev ståndpunkten ohållbar. Myndigheternas krav på patriotism var absoluta, och hade repressiva inslag. Pehrson beskriver krigsåren som en vändpunkt. Frågan var det svenska befann sig i det amerikanska ställdes på sin spets.

Ett sätt för svenskarna att lösa dilemmat var att markera sin vithet genom invandringsmotstånd. I invandringsströmmarna dominerade

inte längre nordeuropéer utan katoliker, judar och andra från Öst- och Sydeuropéer. Det utlöste en integrationspanik. Rörde sig landet mot en "rasmässig avgrund"? Språket, kulturen, religionen och vitheten ansågs under belägring.

Pehrson berättar hur många svenskar i norra USA anslöt sig till Ku Klux Klan, för att försvara de vita protestantiska privilegierna. Svenska journalister och intellektuella som reste till New York beklagade sig i artiklar hem över stadens många judar och katoliker. Kraven på invandringsstopp för "fel" kategorier verkade ha gediget stöd i Svensk-Amerika. 1923 infördes regler som gav dem rätt. Invandringen sjönk dramatiskt.

Man kan säga att svenskarna arbetade sig ut ur rasifieringens riskzoner och in i den vita gemenskapen. För italienare, greker, judar och andra dröjde det till 1950-talet, kanske ännu längre, innan de lyckades.

Under striderna kring invandringspolitiken formulerades några av de begrepp som fortfarande lyser starkt — men nu mest i Europa. 1908 hade Israel Zangwills pjäs "The Melting Pot" — Smältdegeln — premiär i Washington. De invandrade skulle lämna sina ursprungliga identiteter, sänka sig ner i en stor sjudande gryta för att omformas och sedan komma ut som strömlinjeformade amerikaner. Smältdegeln är en vacker metafor för en hänsynslös människosyn. Zangwills egna judiska kulturarv, och identitet, skulle till exempel utplånas, vilket han en aning motvilligt medgav.

I ett avslutande kapitel ansluter sig Lennart Pehrson alldeles för enkelt till smältdegelns ideal. Men förklarar inte hur det ska realiseras i en sammanbunden värld präglad av transnationella livsmönster. I Europa är idealet ingjutet i den franska republikanismen, där det utvecklats till en olycklig kombination av hyckleri, nationell självhävdelse och förklädd rasism.

Pehrson förbiser en konkurrerande idé från samma tid, den kulturella pluralismen. Genom den kunde sociologen Horace Kallen identifiera de så kallade bindestrecksmänniskorna: the swedish-americans, african-americans, jewish-americans och så vidare. Det blev ett lika bestående begrepp som smältdegeln. Kallen skrev att USA borde vara ett land av många kulturella gemenskaper, där alla hade egenvärde i den stora mosaiken.

Den nya tiden visar hur de svenska invandrarna försökte hitta rätt i spänningsfältet mellan smältdegelns och den kulturella pluralismens oförenliga ideal. Inget av dem vann. USA:s karaktär som invandrarland bestämdes i stället av bådas motstridiga närvaro. Smältdegelns likriktning har därför inte kunnat slå ut identitetspolitiska frihetsrörelser, kulturella enklaver och mångkulturell respekt.

1965 fick USA nya invandringslagar. Det innebar början på en lika stark våg av invandring, som när svensk
arna packade, men nu från andra kontinenter. Vithetens gränser är därför lika omstridda och aktuella som för hundra år sedan. Jag hoppas att Lennart Pehrson skriver en fjärde del, en essäistisk epilog om den samtida invandringen, som han själv bosatt i New York är en del av, och hur landet fortsätter framkalla både löften och hot.

Om jag tvingas lämna Sverige skulle jag göra som min morfars mor och försöka invandra till USA. Det finns inget annat alternativ som lockar mig.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s