Vem är inte pessimist om journalistiken? Mer än hälften av tillfrågade reportrar i olika västländer tror att de i framtiden kommer skriva journalistik på halvtid, som hobbyverksamhet.

I går presenterade Kent Werne sin första i en serie rapporter om journalisters arbetsvillkor på ett seminarium i Stockholm. Journalistförbundet har gett honom uppdraget. Läsningen är dyster. Men Werne förklarade ändå att han inte ansluter sig till pessimisterna.

Köparens marknad avslöjar, med hjälp av SCB, att 30 procent av journalistförbundets medlemmar jobbar i otrygghet. Vikariat, projekt, frilans eller via bemanningsföretag. Och andelen ökar. Vad innebär det för journalistiken? För människorna i nyhetsfabrikerna?

En meriterad programledare som efter många år saknar fast jobb berättar i rapporten hur tvivlet ätit sig in. Varför fortsätter hon? "Det är som ett självskadebeteende." En destruktiv relation där partnern slår, men där hon återvänder varje vecka eftersom han lovar bättring. Men det bara fortsätter.

På seminariet förklarade Lennart Wiklund, från arbetsgivarsidan, problemet med att för många vill bli journalister. I synnerhet som industrin är i kris och anställda sägs upp. Det står alltid någon i kö att göra jobbet för sämre villkor. Det är sant, men är inte sammanhangen större?

Kent Werne anknyter till diskussionerna om prekariatets framväxt. I Sverige arbetar nu 700 000 i osäkra anställningar. Prekariseringen verkar hårdare bland journalister än andra högutbiidade. Det ger egen kunskap hur medelklassen urholkas i en liberal ekonomi. Varför märks inte det i kritisk journalistik? Kanske för att den prekära sällan är kritisk.

På seminariet berättade Anna Flytström, bemanningsinhyrd på Aftonbladet, om färre lediga dagar och 6000 mindre i lön än fast anställda. Den svenska modellen? Någon som minns?

Per Wirtén