I går kom fler nyheter om massdöd bland flyktingar som drömt om Europa som frihetens rike. Inlåsta i en lastbil kvävdes 71 människor vid en Österrikisk motorväg. Deras sista timmar kommer finnas i mina mardrömmar. Så nära trafikströmmen, och ändå så övergivna.

Angela Merkels och andra regeringschefers upprördhet är säkert lika genuin som min. Men jag är less på alla känslor av sorg och vanmakt. Vårt medlidande verkar ha blivit alibi för att inget göra. Jag vet inte längre vad som gör mig mest rasande: smugglarnas hänsynslöshet, gränspolitikens dumhet eller vårt gemensamma medlidande.

Europa har nått en punkt där känslorna måste omvandlas till politisk förändring för att inte förvandlas till hyckleri.

Sverigedemokraternas svar att stänga Europa är det som prövats och misslyckats. Facit är ett hav av döda kroppar. Och en svärm av flyktingar som med sina mobiler laddade med appar, kartor och facebookgrupper lurar alla hinder. Deras vilja är krisens enda ljuspunkt.

Det pågår ett regionalt storkrig — Wilhelm Agrell kallar det ett tredje världskrig — i Europas närområde. Människor kommer fly tills dess att vapnen tystnat.

Förslagen till en annan politik ligger redan på förhandlingsborden och utgår från en dubbel solidaritet. Dels mellan EU:s mottagarländer med en jämlik fördelning av de nyanlända. Dels med de flyende så de kan söka humanitära visum på plats och slippa anlita smugglare. I en intervju i Glänta (3-4/2014) påminde Fabrizio Gatti, som skrivit den uppmärksammade Bilal om smugglingslederna genom Sahara, om ett EU-direktiv från 2001 som faktiskt säger att just detta ska gälla vid stora katastrofer i närområdet.

Men nationalismen verkar slå ut både förnuft och gemensamma regler. "Det europeiska projektet kommer falla om vi inte sätter stopp för detta mycket snart", varnar Gatti. Flyktingkrisen pockar på samma nödvändiga språng som eurokrisen: gemensamt ansvar, övernationell politik och europeisk demokrati.

Hur många fler ska behöva dö innan medlidandet översätts till ställningstaganden?

Per Wirtén