Sverigedemokraternas opinionssiffror efter sommaren kommer få konsekvenser. Att tro n annat är optimistiskt dagdrömmeri. Tre partier har börjat svaja: M, FP och KD. Centern verkar i stället försöka profilera sig som en svensk motsvarighet till holländska D66 eller danska Radikale. Det är klokt för dom och bra för Sverige. Mest förvånande, och glädjande, är Socialdemokraternas orubblighet — i de här frågorna gäller fortfarande Mona Sahlins linje.

Det mest anslående är ändå att SD trots 17 procent inte lyckats påverka debatt och politik mer än marginellt. De hörs mer i media, ganska naturligt, men de fortsätter vara isolerade. Läget är obehagligt och farligt. Men ännu finns inga tecken på en dansk eller norsk vindkantring. Men fortsätter SD:s framgångar kan allt förändras.

Mest skrämmande är m.a.o. inte det politiska etablissemanget eller journalistkåren, men den svenska befolkningen. Sjutton procent sympatiserar med ett parti helt utan demokratisk trovärdighet, som drömmer om att misshandla invandrade med järnrör och helt saknar politik — i synnerhet i frågor om migration, asyl och integration. Vad avslöjar det om Sverige? Nu säger alla att man inte ska moralisera över partiets symaptisörer. Det är möjligt. Men varje enskild har ett ansvar.

För alla som anser sig tillhöra vänstern bör uppdraget vara orubbat: kritisera orättvisor, angripa rasism och argumentera för global, europeisk och lokal kosmopolitik. SD och den nationella konservatismen kan bara övervinnas med bättre svar på frågorna om samhällets mening och mål — och vilka "vi:et" eller "folket" egentligen är. SD:s svar är en ond fantasi.