Varför blev det så tyst om Picketty?

När Thomas Pickettys viktiga Kapitalet kom ut blev han upphöjd till det nya (manliga) geniet av svensk vänster. Men när förlaget Volante för en kort tid sedan gav ut hans kolumner från Liberation om Europafrågan blev det plötsligt spännande tyst. Jag har inte hört ett ljud ens från mina bekanta. Kan vi rädda Europa? verkar nedsänkt i Marianergraven. Det är inte så konstigt. Picketys slutsats strider den här gången mot allt svensk vänster stått för i decennier: att det nu är nödvändigt att "ta ett jättekliv mot en politisk union och ett Europas förenta stater. Om inte kommer vi förr eller senare tvingas ta ett enormt steg bakåt och avskaffa euron."

Nej, det är inte så kul att läsa en samling (en gång) dagsaktuella kolumner. Det är lagom att bläddra lite. Men missa inte förordet. Läs det noga. lägg det i kopieringsmaskinen. Där finns både hans analys av problemet, hans slutsatser och förslag på vägen framåt. Det är klart att EU-skeptikerna tystnar när de tvingas tugga på ett klockrent socialdemokratiskt resonemang av helt annan karaktär än det nednötta svenska motståndet mot övernationell demokrati av federal modell.

"Grundfelet var att man trodde att det gick att ha en valuta utan stat, en centralbank utan regering och en gemensam penningpolitik utan gemensam budgetpolitik. En gemensam valuta utan gemensam statsskuld är en omöjlig ekvation." Alltså: euron leder antingen till federalism eller sönderfall.

Picketty vill naturligtvis helst att Europaparlamentet kan börja driva ordentlig budget- och konjunkturpolitik. Men det funkar inte eftersom flera EU-länder fortfarande står utanför valutaunionen. I väntan på förändring, och mer demokratiskt raka rör, föreslår han en "europeisk budgetsenat" för euroländerna. Men skulle en sådan verkligen kunna bryta den nationella beslutslogiken? 

Katrine Marcal skrev i DN att han undviker att upprepa federalisternas utslitna ramsa om mer makt till parlamentet. Men hon läser ju fel. Kanske för att hon vill det. Men det hon har helt rätt i är att vi kommer fortsätta rabbla vår demokratiska kravlista. Det har demokrater alltid gjort. Det gjorde man i Polen på 1980-talet. Det gör man i Iran i dag. Och det bör alla europademokrater också göra — tills vi dör eller tills unionen demokratiserats. Vi måste bort från nationalismens geopolitiska logik, och in i en värderingsbaserad politik. Det är kanske svårt att genomföra, men varför är det så svårt att förstå? "Detta är EU:s största utmaning i dag," avslutar Picketty sitt förord.

En del förklarar bort honom med att han är fransman. Men i fransk politik har det aldrig funnits särskilt starkt stöd för ett demokratiskt federalt EU. Han skriver i polemik mot sin egen hemmaplan. Det är som han påpekar i tysk politik de idéerna är levande och står starka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s