Nakna kroppars filosofi

Med "La Traviata" har nakna kroppar återvänt som fråga. Varför nakna? Det finns vanliga föreställningar att den nakna människan är den naturliga och jämlika. Det nakna livet är inte bara det oskyddade utan också det som avslöjar alla människors gemensamma likhet, brukar man ofta säga. Jag har en helt annan uppfattning. Det är först med kläder vi kan göra oss jämlika och mänskliga. Inget är så ojämlikt, orättvist och skillnadsskapande som den nakna kroppen. På den syns alla de särdrag som utmärker makt, vanmakt, slaveri och status: spår efter hårt arbete, de förmögnas möjlighet att vårda skönhet, hudfärger, kön, funktionshinder, åldrande, normer för skönhet och förfulning, fysisk styrka att slå och vana att huka för andras slag.  Redan påståendet att den nakna människan är den naturliga gör mig oppositionell. "Det naturliga" är inte det eftersträvansvärda. Jag föredrar "det konstlade", det som skapats av vår kultur och våra erfarenheter. Civilisation är förklädnad. Kläder används visserligen alltid för att markera status och klass, men de gör det också möjligt att härma, låtsas, överskrida, "passera", förklä sig och även att skapa jämlika normer. Kläder döljer naturen och får medvetandet att ta språnget från att åtskillnad är naturgiven, till att den är görbar och möjlig att omformulera demokratiskt. Nakenhet är det konservativa och möjligen totalitära tillståndet. Den reformistiska människan är alltid påklädd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s