I går var det boksläpp för Magnus Lintons nya bok Knark. En svensk historia. Det är tunga slutord över svensk narkotikapolitik. Ett slags nekrolog över den hårdföra utopin om det narkotikafria samhället, som nu äntligen i tysthet håller på att avskaffas. Mangling, är ett ord som dyker upp när jag läser, eftersom berättelsen har sådan tyngd och reportageinslagen om sprutnarkomaner är så mörka. Nu har politiken långsamt börjat svänga från repression till skadelindring. En politik som avsiktligt och osentimentalt  dödade människor, och fortfarande skördar offer, växlar in i mer humana spår. Snart kanske t o m kriminaliseringen av eget bruk från 1988 kan rullas bort. Därmed enverkningslös symbol för en idé där sprutnarkomaner var tvungna att dö för att samhälle och svenskhet skulle räddas.

Lintons bok följer många spår. Den leder in inarkotikafrågans etiska,medicinska och politiska komplikationer. De är svåra. Mest spännande, och rätt oprövat, är hur han tolkar knarkskräcken som ett försvar av nationen mot "det främmande". Egentligen sprang "det narkotika fria samhällets politik" längs samma ljusspår som Sverigedemokraternas skräck för det mångkulturella. Knarkskräck och invandringsskräck påminner diskursivt en hel del om varandra. Hur många gångerhar jag inte hört sossar säga att sprit är en del av svensk kultur, medan knarket är ett främmande inslag.

I går samtalade Linton om boken med Åsa Linderborg. Ett aningen laddat möte. Och Åsa berättade hur hon tillhört de som haft ett helt annat synsätt än Linton — men hur boken tvingat henne att omvärldera det. Det förvånar mig inte. Boken är förintande och gripande. 

När jag pratat med bekanta om hans bok har alla frågat: Jaha, kommer han ut som legaliseringsförespråkare? De kommer bli besvikna. Linton smartar ut dem. I stället höjer boken diskussionsnivån. Den passerar de rätt fruktlösa grälen om legalisering eller inte. Han beskriver i stället hur hela den internationella debatten och forskningen förändrat förutsättningen för svensk narkotikapolitik. Den måste diskuteras på nytt sätt. Den svensk isoleringen är bruten. Kunskapen börjar nå även Sverige. I början av 2000-talet blev Björn Fries regeringens särskilda utredare om narkotikafrågor. han bidrog till att öppna landet för den kusnkap som alltid funnits, men hela tiden mörkats. Hans kommentarer om hur pinsamt det var att komma som svensk till internationella forskarkonferenser har blivit klassiska: vi visste ju ingenting om narkotika och narkotikapolitik. Linton återger en del liknande reaktioner från svenska forskare. Sverige trodde sig vara världsbäst, men hade i själva verket ingen kunskap att bidra med, bara ideologiska föreställningar.

Knark är en bok som kommer lämna djupa avtryck. Den kommer förändra diskussionen om narkotikan. Den kommer läsas av en hel generation unga studenter och blivande forskare. Inte för att den revolutionerar synsätt, men för att den med enormt eftertryck säger det de flesta börjat förstå.