Det känns alltid lika konstigt att vara utomlands när dramatiska saker händer som terrormorden i Trollhättan och vågen av morbränder mot flyktingförläggningar. När jag kom hem blev jag glad av att mordbränderna allmänt verkar kallas terrordåd. Det är en viktig markering. Detta handlar om att sprida skräck och underminera det demokratiska systemet. Det är våld från de som inte längre vill vara med i Sverige. Men jag blev också besviken över bristen på synligt stöd, engagemang och samling mot terrorn.

Sverige är ett farligt land för människor med mörkare hudfärg. Det är inget nytt. Tidigare har det politiska våldet i första hand varit verbalt: hot och hat för att skrämmas och tysta ner åsikter och erfarenheter. Vem som helst ska inte få tala, har budskapet varit. Men terrorism har alltid en tendens att eskalera.

Rasfilosofin är fortfarande grundläggande för Europas samhällen. I första hand genom nationalismens och nationalstatens starka ställning. Utan rasfilosofi skulle idén om nationalstaten inte vara möjlig. Men det upphör ändå inte att skrämma mig hur mycket våld föreställningar om ras, språk och hudfärg fortfarande kan framkalla. Mord, misshandel och förakt. 

Den svenska paradoxen är smärtsamt tillspetsad. Ingen vill vara rasist. Antirasismen är norm. Och samtidigt detta vettlösa rashat och de hårda diskriminerande strukturerna.

De som försöka mörda flyktingar med bränder röstar naturligtvis på SD. En del är kanske medlemmar. Sambanden mellan SD och terrorismen är uppenbar med ändå svårfångad. Partiet har mobiliserat och aktiverat det "onda" europeiska arvet av nationalism och rasism som alltid legat latent och morrat. De har låst upp buren och med glädje och sympati släppt ut odjuret på gatorna. Deras ambivalens inför det som nu händer är uppenbart. Både SD:s partiledning och terroristerna har som mål att destabilisera demokratin och rättssamhället, att sprida kaos i Sverige för att så småningom överta makten. Man ska inte ha illusioner. SD tillhör den radikala och hårda konservativa traditionen. Den har aldrig trivts med demokratins värderingar.

Just nu är det perfekt att läsa Fanna Ndow Norrbys enkla men ohyggliga bok Svart kvinna. Genom ett instagramkonto har hon samlat mörkhyade svenskars erfarenheter av föraktfulla kommentarer från vita. Det är utmattande att läsa. I den finns också några korta läsvärda texter skrivna av unga svenskar med mörk hudfärg. Jag fastnar extra för Salem Yohannes text om hår. Deras röster är svenska röster. Röster från det reellt existerande Sverige som SD:s sympare inte vill tillhöra. Jag skriver det en gång till: vad SD gör är att vända Sverige ryggen.

Den som läst Svart kvinna kan omöjligt leva vidare i det farliga bedrägeriet att Sverige är "färgblint". I senaste Bang finns en mejlväxling mellan Amat Levin och Patrik Lundberg om "ras", hudfärg och sex som är läsvärt av samma orsak.

Jag anser att bästa sättet att motverka SD:s rasism är att fortsätta den antirasistiska samhällskritik som finns i Svart kvinna. Den är enkelt genial och därför så drabbande.