I dag slår DN larm om bristen på förskolelärare. Barngrupperna är för stora och lärarna slutar. Det känns som en föraning om strömman av larmartiklar de närmaste fem åren. Flyktingarna från kriget i Syrien skapar ju helt nya förutsättningar. All kommunal planering måste göras om. Förskolor, grundskolor, lärare, bostäder. Jag förstår inte att regeringen inte trycker på larmknappen. Nu dribblar man lite lätt med frågan om staten behöver låna eller inte. Det skickas mail från finansen att departement och myndigheter måste se över allt. Jag kan inte förstå att det räcker. Flyktingtillströmningen har ju krossat alla kalkyler.Måste man då inte ta ansvar? Förstå konsekvenserna. Är bostads-, utbildnings- och finansministrarna informerade? Är deras tystnad tecken på febrlt arbete eller på verklighetsflykt?

Den politik för ökat byggande regeringen presenterat räcker ju inte alls nu. Det behövs extraordinära insatser. Massiva byggsubventiomer, oavsett man gillar sånt eller inte, för att på rekordkort tid möta behovet. De som nu ökar Sveriges befolkning (bra, vi behöver bli fler) behöver inte bostad när de flyttar hemifrån om 18 år, men nu, om ett år eller två år. Nu behövs helt nya stadsdelar och förorter, varje stor stad behöver ett Lilla Damaskus.

Under 20 år har Sverige sparat och betalat av på statsskulden. Det har inte haft egenvärde. Det var för att öka landets handlingsfrihet, för att fly från den ofrihet som Göran Persson talade om. Det är för just den här situationen vi sparade. Att ha medlen och friheten att kunna satsa allt och mäktigt när det behövs. Det ögonblicket är nu. 

Att bygga nya stadsdelar förutsätter en massa andra investeringar i spårbunden kollektivtrafik, service, bibliotek, skolor, kyrkor och moskéer, medborgarhus, vägar, parkeringshus … precis som under efterkrigsdecenniernas och miljonprogrammets byggsatsningar. Det kostar massor av pengar, men ger också tusentals arbete och stora uppdrag till svenska företag.

Flyktingvågen kan vändas från en fråga om uppoffringar. handlingsförlamning och svårigheter till att lyfta landet. Men det kräver politiskt mod. Finns det?

Panik är aldrig bra. Den förblindar. Vi har haft för mycket sånt i integrations- och flyktingdebatten det senaste året. Men läget är nu enornt allvarligt. Eller kanske uppfodrande. Det är inte bara regeringens ansvar. Politiken för Syrienflyktingarna beslutades av den borgerliga. Ansvaret är gemensamt. Lägg bort de gamla låsningarna om statens finanser. Nu är det allvar. Det är dags att släppa loss pengarnas kraft. Och jag känner en stigande oro över tystanden och tafattheten. Jag hoppas så det gör ont att jag har fel. Att det i morgon kommer gemensamma förslag om stora satsningar på bostäder, skolor och lärare. Det är sånt som nu är integrationspolitik — inte lägre lägstalöner och försvagade fackföreningar.