För att få tröst genom lek, fantasi och meningssökande förtrollning går man förslagsvis till Olafur Eliassons stora utställning på Moderna museet. Man kan gå dit flera gånger, helst vid tider när besöksströmmen inte är så stark. Den är som ett slags sekulär katedral med många rum och salar. 

I senaste Electronic Beats finns ett samtal mellan Eliasson och electronicalegendaren (får man väl säga) Jeff Mills som förknippas med Detroit. Ofta kan själva mötet mellan så inflytelserika konstnärer bli huvudpoängen, men den här gången tycker jag att det också sägs en del läsvärda saker, särskilt av Eliasson.

Som det här långa citatet från honom, som jag naturligtvis uppskattar, och som avspeglas i hans konst:

"We live with things that we mistakingly think are pre-defined, given by god, made by nature, and we say this is beyond the reach of negotiation. And if you take a different stance and say everything, including reality, are models — especially social conventions or cultural conventions — then the way we see things is cultural. We don´t see reality, we see things the way that we've learned to see things. That why I always insist that reality is relative, much more relative than you would normally think. One great area to rehearse your relationship with reality is, for instance, culture or art or sound. Because I do think that it's a very healthy exercise to counter the essentialism that comes with saying, "This is something god decided, Nature is predefined. That's how cities look. This is how architecture has to look." Things are the way they are because of the social regimeswith which our society has chosen to organize itself. To criticize that  can be very liberating. I do think that one can actually adapt to major changes, because we see that, well, reality is not real anyway. So we might as well just change it."

Electronic Beats, som ges ut i Berlin men på engelska, har varit den bästa kulturtidskrift jag läst de senaste åren. Med utgångspunkt i techno-, electronica- och deen gamla krautscenen har den korsat gränser till andra konstformer. Den har nästan helt byggt på samtal, intervjuer (men absolut inga "porträtt") och ett slags oral history-reportage (som i senaste numret är en undersökning av den oborstade och marginaliserade romska manelemusiken i Rumänien). Den har inte haft blicken riktad västerut, utan mer österut och på så vis bidragit till binda samman Europa.

Men det här numret är naturligtvis de sista på papper. Nu blir den uteslutande en nättidning — och kommer antagligen tyna bort, för den grafiska formen och pappret var en integrerad del av hela konceptet. Europa blir därför genast lite tråkigare.