Som europé har jag lärt mig leva med terrorism. Den är ett integrerat inslag i Europas moderna historia. Men när jag såg de skakiga gatubilderna från attacken mot Charlie Hebdo tidigare i år gick mina associationskedjor i baklås. Bilderna påminde om något annat. Jag hade sett dem i rapporter från krig i olika storstäder: Beirut, Aleppo, Bagdad.

Paris den 13 november förstärker intrycket.

Det är inte terrorismen som upprepar sig. Det är kriget som försöker etablera en ny stridszon. Och det är svårt att förstå hur en fungerande skyddsvall kan se ut.

Kriget i Syrien har börjat beskrivas som brännpunkten i ett nytt världskrig. Jag vet inte om det är helt rätt, men slutsatsen börjar låta rimlig. En rad separata konflikter binds nu samman i komplicerade mönster över en enorm geografisk yta, från Afghanistan i öster till Mali i väster.

De flesta regionala stormakter är direkt inblandade i striderna. Ryssland bombar hänsynslöst i Syrien och verkar avsiktligt sikta in sig på civila mål. Sverige utbildar kurdiska gerillasoldater. Frankrikes första spontana svar på dödandet i Paris var en bombvåg mot IS "huvudstad" Raqqa. Men det är inte en enda av alla dessa aktörer som är trovärdiga, eller ens har tillräcklig makt att göra avgörande skillnad.

Säkerheten i Paris, London, Köpenhamn och Stockholm går inte längre att skilja från hela detta band av krig och konflikter. Skyddsvallen behöver förankras vid Eufrat och sedan binda samman människor till starka samhällen i länder som först förstördes av militärdiktaturer och sedan av krig. Det är om detta vi måste tala.

Ingen kommer kunna sitta säkert på café i Paris, om man inte kan göra det i Damaskus.

Sedan några år fungerar den revolutionära islamismen som krigets ideologiska och politiska motor. Det är den som vinner terräng och öppnar nya fronter. Men det verkar vara revolutionärer helt utan människomassor. De lockar bara tillräckligt många för en fungerande armé. Var finns bilderna på de lyckliga människorna i Raqqa eller andra städer de styrt? De är som flockar av svarta korpar. De anfaller med rop om Gud, död och disciplin.

Det är i gapet mellan revolutionärernas retorik om sträng sanning och människors längtan efter lugn lycka som möjligheten återfinns. Det enda som just nu inger hopp är alltså en frånvaro och ett tomrum. Läget är förfärligt. Om gapet sluts är kriget förlorat.

Jag ser egentligen inga trovärdiga strategier om hur revolutionärerna kan isoleras, pressas tillbaka och ge upp. Det enda man med säkerhet kan säga är att militarismens logik redan prövats och misslyckats. USA;s krig i Afghanistan och Irak är viktiga orsaker till regionens sammanbrott. Bomber fungerar ibland, men bara i marginalen. Alla generaler borde få tillfällig munkavel. Deras råd är de sista som behövs just nu. IS längtar efter utländska soldater i Syrien och Irak. Varje bombmatta hotar att täppa till det gap som i stället måste vidgas. Den som kan erbjuda trygghet och välstånd vinner. Hur Europa förhåller sig till flyktingströmmen är en första test. Enkel sagt, men hur gör man?

Det verkliga tillståndet är ju ett krig som sträcker ut sina armar för att förvandla även Europas storstäder.

Per Wirtén