Två dagar i rad ger DN:s ledarskribenter Kjöller och Helmersson griniga nålstick mot Stefan Jonsson, som i måndags hade en förnuftig och inte särskilt kontroversiell på DN kultur om Paris. Varför denna poänglösa jakt på oliktänkande? Deras texter visar ju inte ens intresse för hederlig debatt eller samtal. De gör sig dummare än de är. Är inte läget lite för allvarligt?

Mer intressant då att läsa Amanda Björkman på samma ledarsida när hon skriver om den danska regeringens senaste offensiv. Polisen ska få rätt att visitera asylsökande och beslagta deras pengar och värdesaker för att täcka eventuella kostnader för den asylsökande i framtiden. Är inte det ett brott mot de mänskliga rättigheterna? Absolut ett brott mot mänsklig anständighet. Den danska staten som en kleptokrati med fingrarna i fattiga flyktingars sista ägodelar. Det avslöjar just den avhumanisering Jonsson påpekade i den artikel som verkat ha skapat mardrömmar hos Björkmans kollegor.

Men vad är det den danska staten vill? Det är ju inte pengar och värdesaker de vill åt. Det framstår mer som ett slags meningsladdad teater i verkligheten. Som en fysisk markering av över- och underordning. Eller en handling för att markera stereotypen om den hjälplösa flyktingen, berövad på alla ägodelar som nu behöver omhändertas, sörjas för och omformas av staten. Möjligen en passagerit som när en fördömd förs in i en sluten anstalt och måste lämna sitt tidigare liv. Flyktingen måste först bli naken innan hen kan tolereras och sedan integreras.

Det påminner mig om de fruktansvärda scener Jens Orbacks tyska mamma berättar i hans oförglömliga bok Medan segern firades. Hon var tonåring vid krigsslutet när sovjetiska soldater rullade in i deras byar i Pommern. Människor flydde, utblottade. Varje gång de mötte sovjetiska soldater rotade de genom allt flyktingarna fått med sig och stal allt av värde — och sedan våldtog de döttrarna. 

I somras körde vi bil till Tyskland. Den här gången bröt vi mot alla hastighetsregler på den danska motorvägen. Det gällde att komma därifrån så fort som möjligt. I Tyskland pustade vi ut. Tillbaka i ett civiliserat land.