I dag åkte jag morgontåget från Malmö. Naturligtvis var det en handfull flyktingar i vagnarna. En familj kom förbi, med sina stora bulliga väskor, på spaning efter sina platser. De hade ett litet spädbarn inlindat i en filt, kanske fem – sex månader gammal, fortfarande omedveten om all olycka.

Det blev en vacker resa med sol och vit nyfallen snö. Sverige är ett underligt land med bara skog och skog och nästan inga hus.Vad tänkte den syriska familjen när de såg ut över sitt nya, kanske tillfälliga kanske permanenta, hemland? Glädje över att vara i säkerhet, oro över hur det ska gå och sorg över det förlorade? Jag vet inte. Men jag måste försöka förstå.

I lördags kväll deltog jag i ett panelsamtal i Malmö om migration och EU. Jag vet inte hur många artiklar jag skrivit, hur många samtal jag suttit i om det frågekomplexet. Och vad har alla dessa ord — mina och andras — egentligen gjort för skillnad? Det känns tungt.

Ibland får jag frågan varför jag så länge varit så intresserad av migration, antirasism och mångkultur. Den ställs med misstro. Mitt svar är enkelt. Över 20 procent av landets befolkning har så kallad invandrarbakgrund. De har präglats av egen eller av föräldrarnas migration. I södra Storstockholm där jag bor är det många fler, snart hälften. Jag har inte deras erfarenhet — jag har nästan alltid bott på samma plats — men om man vill vara med i Sverige är det en plikt att försöka förstå, att föreställa sig själv på deras resa.

Så här skrev forskaren Paul Collier i sin omdiskuterade bok Exodus för något år sedan: "Varje individuell exodus är en triumf för den mänskliga viljans, modets och uppfinningsrikedomens förmåga att överlista de byråkratiska barriärer som lagts på plats av de rika och de rädda." Det är fint skrivet och uttrycker den respekt och beundran jag känner för den familj som passerade förbi min plats, på tåget från Malmö, en ovanligt kall Söndagsmorgon i det land de snart kommer kalla sitt.