I går var en dag för sorg. Men det är inte Sverige som har misslyckats med flyktingpolitiken. Det är Europa. I Sverige har de demokratiska partierna försvarat en mänsklig politik — med stöd från medborgarna. Men smärtgränsen är här, och den gör ont. Jag förstår regeringens helomvändning. Den är inte principiell — som dansk invandringsfientlig politik — den är praktisk, men det gör inte konsekvenserna mindre obehagliga.

Alla hittar aspekter de tycker extra illa om. Jag slår ner på att de permanenta uppehållstillstånden nu försvinner helt (med undantag för kvotflyktingar). Det kommer inte minska antalet asylsökande, men det gör starten i det nya landet sämre för både dom och hela Sverige. Det är raggarpolitik som motsägs av kunskap och erfarenhet. Att inte ens ensamkommande barn får permanent löfte om ett nytt liv är övertramp in i det omänskliga. Det gör mig illamående, som förälder och medmänniska.

Nu kommer det sägas att den rödgröna regeringen för samma politik som SD. Det måste med bestämdhet avvisas. SD har i många år ansett att inte en enda flykting ska få komma över Öresund. Det är en radikalt annan politik än den svenska.

Jag är ärligt förvånad att Socialdemokraterna så länge hållt hamnarna öppna för flyktingarna. S och M har en tråkig historia av gemensam restriktiv syn på migration och migranters rättigheter. Den lite underliga alliansen av liberaler, gröna och socialister lyckades förändra den. Nu gäller det att ta striden så att stängningen av Sverige — som inte kommer fungera, flyktingarna kommer fortsätta anlända — blir tillfällig och upphävs när situationen i Syrien nlir bättre. 

Och så gäller det att fortsätta argumentera för migranters rättigheter, för säkra vägar till Europa och vägar till medborgarskap för papperslösa. Sverige är inte ett Danmark. SD har inte vunnit hur vi talar om Sverige. Flyktingmottagandet kommer fortsätta. Läs Lisa Pellings bilaga till senaste Arena Lagliga vägar över Medelhavet. Där finns kunskapen och argumenten som behövs. Extra viktigt nu.