Det räcker att höra inledningen till första satsen för att förstå att det är musik för nuet. Jag lyssnade i veckan för första gången till Sergej Prokofievs violinsonat (hans enda tror jag) i f-moll. De ödesmättade pianoackorden vandrar fram med en laddad tyngd som påminner om mörk techno från Berlin. Och violinen kvider och raspar, alla försök att slita sig loss i friare flykt misslyckas. Men det fantastiska är att ingen av de fyra satserna går ner sig i mörkret, musiken behåller ett slags urkraft som förvandlar den från sorg till motstånd.

Länge tyckte jag Prokofiev var en sprättig fjant. Men på senare år har jag upptäckt andra sidor. Hans symfonier. Krigssonaterna för piano. Jag har lyssnat mer och mer. Han har lagt sig på plats bredvid Bartok och Schönberg.

Hur kunde han vara så blåst att han återvände till Sovjetunionen i slutet av 1930-talet efter många år i exil i Paris? Han hamnade mitt i massavrättningarna 1937. Vänner och bekanta försvann för att aldrig återvända. Hur han behandlade sin hustru, som också försvann (om jag inte minns fel) måste ha efterlämnat ett berg av svart skuld. 1938 började han skriva sin sonat. 1946 fullbordade han den. Tondöva terrokrater i Kreml kunde tilka den som en sorgesång över kriget. Hans vänner, som violinisten David Oistrach, förstod bättre. Det var musik till den sovjetiska terrorns offer, musik inifrån en skräckammare. Men som samtidigt, utan minasta spår av hopp eller heroism, men genom sin råa styrka gör motstånd.

Nu kilar sonaten återigen in sig i samtiden. Den fångar hösten 2015.