Varför har polisens fummel i Köln inte förklarats med deras kön? De flesta poliser är män och yrket förknippas med manlighetsideal som snuddar de som skenade på torget. Även om det fortfarande är oklart vad som egentligen hände i Kungsträdgården kan man ställa samma fråga där: Var det män som inte förstod allvaret just för att de var män?

Jag säger inte att det är rätt förklaringar. Men jag undrar varför frågorna inte ställts.

I stället har händelserna frigjort en stark längtan att få peka ut de kulturellt andra i en vändning där maskulinitet ersätts av invandrarmannen som hot. Uppskruvade röster. som Ann Heberlein i Studio ett (13/1), ropar om att vi nu måste "värna våra kvinnor och flickor" mot män från främmande kulturer. Och i Riksdagen förklarade Jan Björklund att "svenska normer" ska gälla. Plötsligt grälar alla om bara en enda förklaring: kulturskillnader.

Det finns naturligtvis normer som präglar Sverige, men knappast specifikt svenska normer. Idéer om jämställdhet och kvinnors rättigheter är inte särskilt svenska. De har invandrat genom böcker, nyhetsflöden och politisk kamp. Det är så självklart att det känns pinsamt att behöva säga det. Men nu verkar det plötsligt nödvändigt. Att kulturalisera och nationalisera normer och rättigheter till svenskhetsfrågor är att överlämna sig till politisk hjälplöshet och handlingsförlamning.

Att regeringens inskränkning av asylrätten och SD:s opinionslyft skulle rubbat ramarna för debatten var uppenbart. Köln och Kungsträdgården ser ut som det första testet på debattens nya villkor. Jasenko Selimovic speciella idé om "att säga sanningen" har rmedvind — vilken mardröm.

De flesta kvinnor vet att män i flock är potentiellt farliga i alla städer på alla kontinenter. De vet också att deras övergrepp ofta omges av andra mäns tystnad. Det räcker att kolla rättegångslistorna på en svensk tingsrätt för att fatta att manlighet är en samhällsfara.

Män som hatar kvinnor är ett universellt fenomen. Det är även de feminister som försöker undanröja nedhållande maktordningar. Aktivister från Sverige, Algeriet och Indien har lätt att identifiera sig med varandra, men också att se skillnader. Maktutövningen har olika former och styrka beroende på politik, klassförhållanden, kultur, historia och en massa annat. Så javisst, kulturer kan göra skillnad.

I senaste Ottars temanummer om heder (4/2015) skriver både Banar Sabet och Mehrdad Darvishpour om hur migration rör till de här sambanden mellan globala maktstrukturer och lokala förhållanden, med både befriande och olyckliga konsekvenser. Att hela tiden ensidigt upprepa kulturskillnader pekar möjligen mot den senare utgången där förtryck förstärks. Är det inte en sådan mer sammansatt diskussion i skärningspunkten mellan feminism, antirasism och personliga erfarenheter vi behöver för att undvika kulturalismens plötsligt så populära formel där "dom" alltid blir problemet som måste åtgärdas?

Att identifiera likheter mellan sexövergreppen i Köln med de på Tahrirtorget är politiskt viktigt. Men är det inte lika intressant att se likheten mellan övergreppen på torgen och näthatet i Sverige? I båda fallen är syftet att rensa offentliga rum från självständiga kvinnor, för att kunna återerövra en förlorad manlig dominans. Män i Kairo är i det avseendet tydligen överens med män i villor av mexitegel i svenska städer. Och i båda fallen verkar polisen stå handfallen. Är det för att män ofta bagatelliserar andra mäns kvinnoförakt, även bland poliser? Frågan vill inte lämna mig i fred.

Per Wirtén