I dag är jag tillbaka som ledarskribent på Dagens arena efter att ha varit tjänstledig i fyra månader (för att få fart på arbetet med en ny bok). Jag har synpunkter på rapporten från regeringens samordnare för utsatta EU-medborgare. Läs här.

Jag blir alldeles matt av den omotiverat omfattande bevakningen av första primärvalet i Iowa. Men naturligtvis har jag följt det. Amerikansk politik är ett gammalt intresse. Och de här primärvalen är väldigt speciells med sitt starka uppror mot de båda partiapparaterna. Republikanerna ser ut som ett parti nära ett historiskt sammanbrott. Jag undrar om partiet, så som vi känner det, kommer överleva det här presidentvalet. De centrifugala krafterna är enorma.

Om Ted Cruz skulle vinna nånstans så var det Iowa. Men han är antagligen helt chanslös i fortsättningen, med framgångar i enstaka delstater dominerade av kristen höger. Donald Trump visade att striden kommer stå mellan honom och någon av etablissemangets kandidater där Rubio har stor fördel men det kan ändras i New Hampshire där Bush och Kasich är starkare än i Iowa. Striden i republikanerna kommer bli lång skitig och kanske förödande. Det är inte omöjligt att konventet kastar ut Trump även om han vunnit flest elektorröster. Hela partiets framtid är hotad.

Jag tvivlar inte en sekund att Hillary Clinton blir demokraternas kandidat. Sanders kommer göra bra resultat i vita delstater, men de är som bekant en krympande del av USA och det räcker inte. Han pressar partiet åt vänster (underbart) men skulle bli en svag president (ja, vad har han nånsin uträttat under sina 25 år i Washington?). 

Om Hillary Clinton inte blir USA:s nästa president skulle jag bli förbluffad. Demokraterna har numera automatisk fördel i presidentvalen och republikanerna uppförsbacke. Det är möjligt att Rubio kan besegra henne med minimal marginal. Men Trump? Knappast.

Jag kommer vara i Philadelphia under demokraternas konvent i staden och i Washington under valdagen i november. Härligt.