Houellebecq

I julas läste jag Michel Houellebecqs Underkastelse (översättn: Kristoffer Leandoer).  Den är ett litet mästerverk. Svår att avkoda till entydig debattroman. Var befinner sig författaren egentligen i den här högpolitiska berättelsen? Ingen riktig aning. Han gömmer sig bakom den skickliga kombon av minutiös realism, giftiga ironier och ren hyperbol. Att Marine Le Pen kan vara nära ett maktövertagande 2022 är synnerligen sannolikt. Men att England, Belgien, Holland och Tyskland ska regeras av islamistiska partier och Frankrike välja Muslimska brödraskapets kandidat till president samma år är naturligtvis vrickat — men Houllebecq lyckas framställa det som  helt normalt.

Jag har aldrig gillat Houellebecqs romaner. De har varit litterärt stumma. Och hans konservativa antimodernism och antikapitalism har stött bort mig. Hans huvudsakliga problem, mäns fall från sina maktmonopol, har varit lite rörande men utmynnat i total reaktion. Men den här gången faller allt på plats. Det grälla har blivit mångtydigt. Plötsligt läser jag honom, en aning överrumplad, men en känsla av akut aktualitet.

Jag undrar vad det egentligen är för roman han skrivit. Jag tvivlar på att den är en dystopi om "islamiseringen av Europa". Det enda verkligt frånvarande partiet i romanen är Nationell fronten. De passerar bara förbi i marginalen. Är den tysnaden betydelsefull? Är det i själva verket om deras högst sannolika maktövertagande han skriver, men projicerat på islamismen? Nej, kanske inte. Men Underkastelse kan absolut läsas på det viset. För vad den egentligen handlar om är en epoks undergång, och hur den ersätts av en radikalt konservativ där auktoriteten, gudomligheten och manligheten återupprättas.

Romanens första del beskriver ett slags apokalyptiskt skymningsläge i Paris. En typiskt radikalkonservativ fantasi av gammalt snitt. Men jag fångas av att det är en trovärdig skildring av hur de sista veckorna kan vara innan Nationella fronten övertar makten i Frankrike, eller Sverigedemokraterna i Sverige. Känslan av förlust, tomhet och även etargi. Människor har lämnat Paris. Några emigrerar. I de fattiga förorterna pågår skottlossning. Tevenyheterna har tystnat. Motorvägarna ligger öde med döda kroppar vid plundrade bensinstationer.

Hans beskrivning av den vinnande islamistiska ordningen (i koalition med både gaullister och socialister) är träffande. Den är patriarkalt konservativ. En gammal fransk katolsk höger återvänder med muslimsk yttre form. Männen finner sig väl tillrätta. Normerna återinförs. Den värderelativistiska, kosmopolitiska, feministiska, postmoderna, rättighetsvurmande, identitetspolitiska, liberalsocialistiska vänstern sopas ut. 

Underkastelse ringar in den obehagliga samtidsandan. Jag skymtar Anders Ygeman mellan raderna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s