Katarina Taikon: Zigenerska (Natur och kultur).

Lättja föraktades av Katarina Taikons föräldrar. Tiggeri var en skam och företagsamhet en sammanhållande norm. När hon fyllt åtta år reste hon tåg genom landet för att sälja kopparkittlar. Varje kväll sattes dagens inkomst in på pappans konto. Men i Umeå spårade projektet ur. Katarina och hennes storasyster förhäxades av Bette Davis senaste film. De såg den igen och igen. De kom inte ur fläcken. Det blev ett slags uppror mot fliten.

Minnet från Umeå fick viktig plats när Katarina Taikon drygt tjugo år senare skrev "Zigenerska". Var det som Bette Davis hon ville vara — frän, fri och framfusig?

De flesta av 1960-talets omtalade rapportböcker har åldrats illa. "Zigenerska" är annorlunda. Den är förunderligt levande i den upputsade nyutgåvan. Varför? Kanske för att hon med vänlig ton avslöjar det raspolitiska arv vi lärt oss känna till, men fortfarande har så svårt att erkänna. Kanske är det själva stilen. Det känns som att hon sitter i mitt rum och berättar. Jag hör hennes röst och förstår att en del minnen behöver tystnad. Men mest tror jag det är den lite oansenliga bokens magiska omvandling från historisk påminnelse till en kritik av det närvarande.

"Zigenerska" slår en båge från 1930-talets "zigenarpolitik" till 2010-talets gräl om tiggarna på torgen. Och det svider skarpt.

1963 pekade hon ut de avgörande frågor som nu återvänt till förstasidorna. Kåkstäderna, de stängda klassrummen, ohälsan, diskrimineringen i arbetslivet. I ett glimrande meningsutbyte säger hennes bror Paul: "Vi har i alla tider och i alla länder straffats enligt den lag som rått på platsen. Men vi har aldrig åtnjutit dess skydd. Vi har varit rättslösa men straffbara." Jag fastnar för en liten detalj. Katarina Taikon vaccinerades första gången samma år som hon skrev boken. innan dess hade romer inte vaccinerats i Sverige — varken mot polio, smittkoppor eller annat.

Hennes vittnesmål öppnar sig mot många andras erfarenheter. Det hon beskriver som "en tyst men allmänt spridd rasbarriär" gäller inte bara romer utan även växande delar av det moderna Sverige. Hennes ställningstagande för kvinnors rättigheter verkar sitta i ryggraden, kanske som ett outplånligt minne från Bette Davis i biografens befriande mörker. Det spelar ingen roller om patriarkatet återfanns i romska traditioner eller hos svenska myndigheter: det måste undanröjas med samma eftertryck som rasismen.

Genom bland annat Katariuna Taikons envisa kamp ersattes så småningom lägerslummen med riktiga bostäder. Barnen fick rätt till ordentlig utbildning. Men hennes tilltro till samhällets "goda vilja" för att avskaffa missförhållandena gick på ordentlig grund. Rasdiskrimineringens strukturer, föraktet och hatet överlevde tätt under den något mer civiliserade ytan. Vem har inte minnen av nedlåtande kommentarer om romer?

Samtidigt som nyutgåvan av "Zigenerska" kom ut presenterades slutrapporten från regeringens samordnare av politiken för "utsatta EU-medborgare". Trots den lovande titeln "Framtid sökes" avspeglar den ungefär samma attityd som en statlig kommitté från 1922 som Katarina Taikon nämner: "man skulle göra livet så surt som möjligt för romerna [ … ] att de själva frivilligt lämnade landet".

Samordnaren läxar upp de kommuner som haft ambitioner att åtminstone erbjuda billiga uppställningsplatser för husvagnar. Barnen ska inte ha rätt att gå i skolan, sjukvården begränsas hårt och allmänheten avråds bestämt för att ge pengar till tiggare. Avsikten är uppenbar: fattiga romer från Rumänien ska lida, så de inte återvänder hit fler gånger. Det är statens röst 2016.

1963 konstaterade Katarina Taikon syrligt att staten gjort viktiga insatser för flyktingarna efter kriget, men inget för landets romer. Nu verkar papperslösa migranter ha större sociala rättigheter än fattiga romer från Bukarest. Gamla mönster återkommer i ny form.

Återutgivningen av "Zigenerska" sammanfaller också med att en rad intellektuella, över hela Europa, försöker återupprätta nationalstatens skamfilade rykte, blan dem Lars Trägårdh i nya Axess. Det är försök som förutsätter att just den diskriminering Katarina Taikon vittnade om och som vilade på nationalismens idégrund glöms bort. Nationalstaten är rasfilosofins politiska form. Den demokratiska staten, utan prefixet national-, är däremot medborgartankens politiska form. Skillnaden är stor. Jag trodde de senaste decenniernas diskussioner nått större klarhet. Jag hade fel. Nu gäller det tydligen att börja om. 1963 verkar vara en lämplig startpunkt.

Per Wirtén