Maurice i Flemingsberg

Jag borde ha skrivit om Maurice White redan i fredags förra veckan när jag hörde om hans död. Jag lyssnade på Earth, Wind & Fire hela kvällen, som så många andra fredagskvällar, naturligtvis på vinyl och helst de låtar med många bpm, deras ballader är för smetiga. "September" kan vara den bästa discolåten ever.

EWF hade låg status i mina kretsar i början av 1980-talet. De passade inte in mellan Magazine, Clash och Joy Division. Men jag hade några vänner som visste bättre. Det var inte bara låtarna jag föll för utan Maurice Whites hela kosmologi: pyramider, rymdskepp, egyptologi och blackness. Som en metalicfärgad borgerligt uppåtsträvande version på Funkadelics mer anarkistiska freakfunk. 

Jag minns en sen sommarkväll i Flemingsberg. Jag var på väg hem och kände migsäkert  ensam. Det kändes som om hela stadsdelen var tom. Från ett öppet fönster högt upp i ett av husen på Röntgenvägen, de med sämst status, strömmade "Fantasy" på megavolym. Jag kommer aldrig glömma det. Just den låten — med sitt Disneybudskap om att förverkliga sina drömmar och fantasier — på just den platsen. Jag svävade hem insvept i sommarskymningen. Plötsligt lycklig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s