I dag har SvD Thom Lundbergs läsvärda recension av Katarina Taikons återutgivna bok "Zigenerska" — mer tankeväckande än den jag skrev i Expressen. Lundberg hittar en dubbel rörelse i Taikons text som kastar ljus över vinterns debatter. Den ena är att Taikon genom skrivandet frigjorde sig från gammalt berättande om romerna, även sitt eget. Lundberg jämför med proletärförfattarnas resa.  Hon politiserar frågan. Den gamla upptagenheten av kulturskillnader — romer som annorlunda, exotiska varelser i ett folkhemsskansen — övergår till ett perspektiv där makt och maktlöshet blir det viktigaste. När man skiftar perspektiv på det viset förändras hela landskapet. Makt hänger samman med politik och därmed möjlig snabb förändring. Kulturskillnader hänger samman med ursprung och avskärmning. Maktperspektivet utesluter inte kulturskillnadernas, inte hos Taikon heller, men frågan är var tyngpunkten ska ligga. Taikon skev sig fram till ett ställningstagande i den avvägningen.

Den andra rörelsen Lundberg identifierar är hur svenskhetens samhälle på olika sätt strävade efter att upprätthålla och förstärka diskussionerna om kultuyrskillnader — just de Taikon bröt upp från. Det sker genom att i olika situationer "tillverka" och reproducera den stereotypa bilden av romer. Vid en filminspelning blir till exempel Taikon ombedd att spela upp rollen som rom — att den inte var verklighetsförankrad spelade ingen roll, det var bilden man var ute efter, som rom tvingaes hon spela "rom". Majoritetssamhällets dominans vilade på ett slags teaterdrama med föreskrivna roller där idén om kulturskillnader cementerades varje dag i varje situation, varje möte med myndigheterna.

Känns det igen från Europa 2016?