Vid horisonten höjer sig de vackra och farliga bergen — som sagoberg. Där finns gerillan. Slätten är het. På eftermiddagarna flimrar ljuset. I den lilla staden är Jean-Noels pappa chef på kvarnen dit bönderna kommer. Det har hänt att han gömt algerier när militären jagat dem. De är vita. De är kolonialister men uppfattar Algeriet som sitt hem. Frankrike är ett främmande land.

En "stilla eftermiddag i juni — man kunde ha trott att det var fred"  kommer en lastbil till skolan. Chauffören vill ta med barnen på en kort utflykt. Det är förbjudet. Men alla följer med, utom Jean-Noel som inte vågar. De försvinner. Någon dag senare återfinns de med uppskurna halsar.

Efter självständigheten dröjer familjen sig kvar i staden. En dag möter pojken chauffören. Deras blickar möts. Nu har makten förflyttats. Han kommer aldrig straffas för sitt brott. När familjen till sist lämnar landet dröjer sig pappan kvar ända tills myndigheterna förstatligar kvarnen och han nästa lynchas. I Frankrike är de ovälkomna — ett slags white trash.

I Jean-Noel Pancrazus korta oansenliga roman Berget är de livsavgörande minnena nerskruvade. Smärtan har med åren lämnat kroppen. Traumat klingat bort. Jag läser försiktigt. Här finns avsnitt som påminner om vår egen tid; om hänsynslös terror,  grym militär repression och om de oskyldigas malande förtvivlan. Den hjälper mig att förstå genom att känna. Egentligen borde det räcka att säga att den getts ut av Elisabeth Grates förlag för att förstå hur den är.

Albert Camus skulle ha uppskattat Pancrazis roman. Den berättar om de enkla familjer som hamnade i kläm, som Camus kände solidaritet med. Men när Pancrazi såg sina vänner försvinna bort på lastbilens flak hade Camus redan dött i ett franskt bilvrak. Frankrike har en stark tradition av romaner om kolonialismens småfolk och deras reträtt. Jag tänker på Duras från Kambodja och Le Clezios från Västafrika och Indiska oceanen. Pancrazis roman ansluter fint.