Vikten av Arendt

Hannah Arendt: Totalitarismens ursprung.

Översättning: Jim Jakobsson.

Daidalos.

1936 mötte Hannah Arendt sin blivande man Heinrich Blücher i Paris. Båda var flyktingar. Arendt var filosof som hjälpte unga judar till Palestina och Blücher en kommunistisk street fighter från Berlin. En vän skämtade att "han var så illegal att han inte ens visste var han bodde". Samma år köpte hon en anteckningsbok för att börja samla noteringar om antisemitismen.

Tolv år senare var "Totalitarismens ursprung" färdig. En kompakt tegelsten på 600 sidor. Den tillhör samma kategori som "Det andra könet", känd av de flesta men läst av få. Under de senaste årtiondena har den fått en orubblig status. I diskussioner om medborgarskap, mänskliga rättigheter och flyktingskap citeras den nu på ren rutin. Ingen kommer längre undan Hannah Arendt. Hennes bok vibrerar varnande mitt i Europas samtid. Men man bör aldrig läsa henne för att beundrande hålla med. Hon blir oundgänglig först i det ögonblick man börjar bråka med henne.

Nu finns "Totalitarismens ursprung" äntligen i bragdöversättning av Jim Jakobsson. Att läsa den är som en olidlig vandring ner i en europeisk kolgruva; mörkret förtätas, syret tunnas ut, hettan från helvetet stiger.

;Hon skrev den som ett bokslut över borgerlighetens epok med antisemitismen, imperialismen och totalitarismen som de tre hållplatserna under nedstigningen till lägersystemen, förintelsen och kontinentens självförstörelse. Längst ner öppnar sig ett helt nytt samhällssystem där människan för första gången gjorts överflödig: alla kan dödas under rationella former som svinen i ett modernt slakteri där ingen protesterar eller gör motstånd, alla är ersättningsbara — även ledarna. Hon hade sett det i Nazityskland. Och hon såg det i Sovjetunionen. Hon skrev i någon mening om sitt eget och bekantskapskretsens farliga liv.

1941 kunde Arendt och Blücher under stundtals dramatiska förhållanden ta sig till USA. De hade 25 dollar i plånboken och vännen Walter Benjamins manuskript i väskan — hans flyktförsök hade slutat med självmord.

Att hon sedan lyckades skriva "Totalitarismens ursprung" är en ofattbar prestation. Den är packad av historisk detaljkunskap om sociala maktförhållanden med en klassanalys befriad från marxismens enfald. Hon arbetade heltid på ett förlag och skrev på lunchraster, nätter och under lediga sommarveckor. Hennes man satt på New Yorks bibliotek och läste. På kvällarna kollade hon hans anteckningar och hamrade och hamrade sedan vid skrivmaskinen. Hon skrev mitt i historiens förbiilande ögonblick. I efterhand har historiker bidragit med nya kunskaper och en del misstag skimrar med mjuk charm, som hennes franka påstående att Hitler redan var bortglömd.

Men väsentliga slutsatser kvarstår. Hon gjorde en skarp åtskillnad mellan det gamla religiösa hatet mot judar och den politiska antisemitismen. Hon poängterade hur imperialismen utformade en byråkrati för rasistisk sortering. Och hon undersökte varför en politik som baserats på klassintressen övergick till de massrörelser som gjorde totalitarismens entré möjlig.

Allra mest betydelsefulla blev bokens oupphörligt citerade sidor om de mänskliga rättigheterna och hur de står i svårlöslig motsättning till idén om nationalstaternas suveränitet. De stora flyktingströmmarna före och efter kriget, där den statslösa människan utan rätt till rättigheter blev ett nytt fenomen, bidrog till att systemet brakade samman. Arendt var ingen anhängare av "abstrakta" deklarationer för mänskliga rättigheter. De var ord utan makt. Hon uppfattade i stället nationalstaten som den enda möjliga räddningen.

Hannah Arendt levde som statslös i arton år. Hennes ord var ingen teoretisk lek. Efter att ha internerats i Frankrike 1940 konstaterade hon att hon tillhörde "de mänskliga varelser som sätts i koncentrationsläger av sina fiender och i interneringsläger av sina vänner". Utan pass stod man naken mot statens godtycke.

Man kan läsa "Totalitarismens ursprung" som en oavslutad brottning med sambanden mellan ras, nationalism och nationalstat. Självmotsägelserna är så uppenbara att man undrar om det egentligen är två författare som grälar med varandra. Ena stunden kan hon hett försvara nationens arv, nästa skriva att det nationella innebar en pervertering av staten. Det är omöjligt att förstå om hon uppfattade nationalstaten som en i grunden territoriell stat för alla oavsett nationalitet, eller om hon var så fäst vid den att hon vägrade ta konsekvenserna av sina egna slutsatser.  

Slitningen avspeglades också i hennes starka engagemang för den sionistiska nationella rörelsen. Under kriget började hon bli mer skeptisk. Hon skrämdes av David Ben-Gurions hårdhet och tog så småningom ställning för en bi-nationell stat för både judar och palestinier. I boken konstaterade hon att Israel visserligen löste statslösheten för ett folk, men samtidigt tvingade ut ett annat i samma rättslöshet.

Saken kompliceras ännu mer av att hon också engagerade sig, med en svärm artiklar efter kriget, för ett Europas förenta stater. Hennes argument för federalism verkar stå helt i strid med de i boken. I sina inlägg hävdade hon nämligen att de europeiska nationalstaterna inte alls kan garantera minoriteternas fri- och rättigheter om de inte först innesluts i en överstatlig rättsordning, möjligen som den amerikanska.

Hon verkar motvilligt ha börjat förstå hur nationalstaten var förbunden med rasfilosofin, men att tiden ännu inte var mogen för en kosmopolitisk förståelse av staten. Antagligen fällde judiska erfarenheter av den egna nationella gemenskapens betydelse till sist avgörandet.

Efter Hannah Arendts död 1975 har de mänskliga rättigheterna förvandlats från abstrakta idéer till övernationella lagar med egna domstolar. Efter 1989 följde en rättighetsrevolution. Trots sin syrliga skepsis har hon blivit en av utvecklingens ikoner. Genom asylregler och öppnare medborgarskap sjönk statslöshetens akuta problem undan.

Men under senare år har frågan återkommit i ny form. Papperslösa lever under värre förhållanden än de statslösa i Arendts generation gjorde. Vid Sveriges nya gränskontroller och i de växande lägren på gränsen till Makedonien producerar statlig politik nya skaror av (i praktiken) statslösa. På ett ställe skriver Arendt hur européerna på 1930-talet chockades av upptäckten "att flyktingarna inte försvinner" när de får ett nej. De envisas med att finnas kvar; deras kroppar, röster och vittnesmål skapar panik — då som nu.

Att läsa "Totalitarismens ursprung" är utmattande. Men våren 2016 förmedlar den också en känsla av aktualitet. Den har passager som kastar oroande ljus över samtidens nyhetsflöden. På de sista s
idorna varnar Arendt för att totalitarismens lockelser inte kommer försvinna med Nazitysklands och Sovjetkommunismens fall. Historien upprepas inte. Men spåren av den lever kvar.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s