Gabreila Adamesteanu: Förlorad morgon

Översättning: Åsa Apelkvist, Arina Stoenescu och Nils Sundberg.

2244.

Längs Bukarests boulevarder ligger gamla borgerliga stenhus med vackra fasader. Redan 1984 publicerade Gabriela Adamesteanus väldigs familjeroman "Förlorad morgon" om minnen av liv i ett av stenhusen. Hon omarbetade den efter revolutionen och den har sedan dess fått växande rykte.

Rumäniens "förlorade morgon" passerade åren kring första världskriget när Bukarest drömde att bli som andra latinspråkiga städer, helst ett litet Paris, men bemöttes nedlåtande av övriga Europa — Rumäniens återkommande öde. Bakom en av de tunga portarna levde då madam Mironescu salongsliv med sin familj, rosenträdgård och dagligt eftermiddagste med vännerna. Men förhoppningarna upplöstes långsamt i tilltagande politiskt mörker, som även drog med sig familjen Mironescu mot undergång i sjukdomar, arresteringar och exil.

Romanens utsiktspunkt är en isig vinterdag på 1980-talet. Av det borgerliga livet återstår då bara nersläckta rum, fotografier, några enstaka möbler som ännu inte sålts och mörka minnen. Spindlarna har invaderat köket. Familjens fattiga gamla sömmerska rotar efter ostkanter i skafferiet.

"Förlorad morgon" vimlar av berättarröster, tilltal och tidshopp. Den har enorma ambitioner, men är samtidigt irriterande konventionell. Under den sofistikerade ytan har den träsmak. Och vad är det för rumänsk 1900-talshistoria Adamesteanu egentligen berättar? Var det verkligen frånvaron av borgerliga dygder som knäckte landet? Och var finns övergreppen mot landets romer, judar, tyskar och ungrare i hennes bok? Genom dessa tystnader upprepas de rumänsknationalistiska synsätt som överlevt alla politiska skiften och utmynnat i ett slags chauvinism.

Gabriela Adamesteanu bekräftar på så vis de nyrika rumäner som nu renoverar de gamla stenhusen vid boulevarderna, och som nog längtar efter att äntligen förverkliga en "äkta" rumänsk borgerlighet. Samtalen från madam Mironescus salong känns välbekanta. Även tystnaderna, utelämningarna och glömskan upprepas. Ännu en förlorad morgon verkar passera förbi.

Per Wirtén