Mmmmm. Jag har just precis nu läst klart Jenny Erpenbecks senaste roman Natt för gott. Hon skriver långa meningar; vackra som vågorna på Vättern. En kvinna lever genom det farliga 1900-talet, och följaktigen dör hon fem gånger, men hennes död ogörs varje gång av litteraturens förmåga att skapa nya världar. När hon till sist avlider 90 år gammal på ett äldreboende sörjs hon av en son som är i min ålder. Med henne för en europeisk erfarenhet. Bokens sorg, som är djup på slutet, sörjer en hel kontinents grymma liv. Kvinnan har dödats/överlevt judehatet i galizien, svälten i Wien efter första världskriget, Gulag, livet som uppburen författare i DDR och meningsförlusten när landet försvann som mattan under skorna hon stod i. Det är för att detta europeiska liv, alla fasorna, aldrig ska kunna upprepas i nya former som drömmen om det fria förenade Europa är så ofrånkomlig. Erpenbeck är en tysk berättare om det förfärliga Europa. Jag har fortfarande några av hennes äldre romaner olästa. De finns nog på biblioteket. Natt för gott är översatt av Ulrika Wallenström, förstås.