I morgon åker jag till Paris. Resten av familjen landar på lördag. Eva och jag ska fira att vi varit gifta i 30 år. Vi har varit mycket i Paris, men aldrig åkt upp i Eifelltornet — brukar beskrivas som stadens största turistfälla. Nu har vi bokat tid i champagnebaren längst upp. Sedan middag på fantastiska Les Enfants Rouge, en liten bistro på en oansenlig tvärgata till Rue Bretange i Övre Marais med en japansk chef som lagar traditionell fransk mat med fingertoppskänsla. Inte dyrt. En given favorit. På menyn brukar de ha en förrätt med nåt slags blodpudding (lösare och läckrare än blodkorv) med bernaise och en klick stark chilliröra. Det låter galet, men är klockrent.

Det sprids rykten i franska medier att Front National är inblandad i Panamaskandalen. Det låter för bra för att vara sant. Först får de pengar från Kreml och sedan skyfflar de vidare dem till Panama. 

Paris brukar kallas Paname, inte så känt i Sverige, men ett gammalt uttryck som fått renässans på senare år. Ingen verkar veta varifrån det kommer. Kanske för att Panamakanalen började byggas av ett franskt konsortium i slutet av 1800-talet, men som tydligen utmynnade i stor svindelskandal som ruinerade massor av parisare. Paname blev beteckning för den korrupta sprättstaden. Nu kan uttrycket kanske övertas av Reykjavik — eller Le Pen och Front National?