Hela världen ligger sjuk i Ferrantefeber

Elena Ferrante: Min fantastiska väninna

Översättning Johanna Hedenberg

Norstedts

Förra året läste jag Elena Ferrantes fyra Neapelromaner i engelsk översättning och blev kidnappad. Genom 1700 sidor levde jag tätt sammanpressad med de båda kvinnorna Lenu och Lina, från att de föddes 1946 i Neapels fattigkvarter till den dag sextio år senare då Lenu med upptänd vrede började skriva om deras komplicerade liv. De invaderade mig. Jag läste helt försvarslös. De blev mina vänner. Jag fick Ferrantefeber.

Nu finns äntligen första delen på svenska i Johanna Hedenbergs härligt lätta översättning och jag har drabbats av samma feber en gång till. Jag försökte göra motstånd den här gången, hålla berättelsen på distans, anteckna, äta Alvedon, sova länge — men det hjälpte inte. Erfarenheten delas av många. Uppståndelsen kring Neapelromanerna har växt som en epidemi utan vaccin.

Spekulationerna om vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante är ett trist sidospår. Mer spännande är valet av namn. I min bokhylla finns en självlysande diagonal från Elena Ferrante till Elsa Morante. Jag gissar arr den språkmelodiska likheten är avsiktlig. Det finns beröringspunkter med Morantes klassiska Historien från 1974 som slutade efter kriget med de ödesmättade orden " … och historien går vidare …". Just där tar Ferrante nu över med sin berättelse om hur historien fortsatt att misshandla människorna.

Lenu och Lina växer upp i en grym del av Neapel. I Min fantastiska väninna är deras värld ännu begränsad till de mörka lägenheterna och trånga gatorna där fattigdomen och manlighetens hederskontroll inskränker friheten. Våldet rör sig som ormar i gräset. "Att göra andra illa var som en sjukdom", minns Lenu. Deras vänskap blir stark av viljan att befria sig från villkoren. Men de tvingas välja helt olika och livsavgörande strategier. Deras vägskäl är upptakten till Ferrantes väldiga romanserie.

Lenus väg ut går genom skolportarna. Hon läser latin från gryningen till nattmörkret, tittar sig i spegeln, hatar det hon ser och pluggar ännu mer, kammar hem toppbetyg och lyckas övertyga sina oförstående föräldrar att få fortsätta. Det är inte svårt att ana en självbiografi i Lenus berättelse.

Lina är helt annorlunda: ett explosivt geni som brottas med psykisk sjukdom, tvingas bort från klassrummen och in i pappans skomakeri. Hon är en drama-queen med oböjlig integritet. Briljant, manipulativ och självsäker vägrar hon spela den förutbestämda rollen som ung kvinna. Hon försöker envist karva ut ett självständigt utrymme, ett eget rum, i den bur av patriarkal gangsterism hon sitter inlåst i.

Tidigt antyds priset de båda tvingas betala. Lenus blir klassresenärens självtvivel och dubbla främlingskap. Linas blir ett dagligt och med tiden allt mer ohyggligt krig. "Det är djävulen som har skapat världen", konstaterar hon klarsynt.

I "Min fantastiska väninna" är det sent femtiotal och de rör sig fortfarande i kvarterets myller. Där haltar Lenus skelögda mamma omkring, hårt åldrad trots sin ungdom. Den odrägliga Nino Sarratore skymtar med sin intellektuella och romantiska aura, som en föraning av 68-vågen. Det laddade krigstillståndet mellan den reformerade fascistfamiljen Caracci och de uppåtstigande maffiabröderna Solara som glänser i en begagnad Fiat 1100 tvingar alla att välja sida.. Trots berättelsens floder av hat älskar Ferrante (nästan) alla hon trollar fram. Men det är som om kvarterets invånare, många oförglömliga, är filmade i svart-vitt, medan Lenu och Lina hela tiden träder fram i färgfilm. Allt handlar om deras säregna vänskap, i den finner romanerna sin dynamik och puls — sin feber.

Vänskap? Vadå för vänskap, undrar man. Den påminner ju mest om ett helvetiskt äktenskap. De är rivaler om allt, de beundrar och hatar varandra med samma oberäkneliga intensitet. Deras konkurrensbetingade vänskap blir mer och mer outhärdlig för varje bok.

Succesivt utvecklar Ferrante en småpratig stil som bidrar till upplevelsen av närhet och skiljer sig helt från den i hennes tidigare romaner. På ett ställe ger hon ett slags litterär programförklaring hur hon strävat efter "att göra mig fri från mina konstgjorda tonfall pch alltför stela meningar, pröva en smidig och medryckande stil." Det vill säga bort från modernismens tillknäppthet och in i hyperrealismens överflöd; samma stilval som utlöste Knausgårdsvågen och skapat hetskonsumtion av modern tevedramatik — till exempel rivaliteten mellan Claire och Frank i "House of Cards".

"Min fantastiska väninna" är första säsongen i en lång serie om hur två kvinnor försöker leva på egna villkor i ett patriarkalt klassamhälle. Det är ett feministiskt epos som kan läsas och älskas av alla, Elsa Morante skulle sagt "av massorna". Berättelsen tyngs aldrig av politisk analys, men den är alltid närvarande, så oerhört skickligt.

Ferrante har också en raffinerad känsla för cliff-hangers. Varje del sätter punkt i dramatisk ovisshet. Trots att jag vet exakt vad den stora bröllopsfesten som avslutar första delen får för konsekvenser så sitter jag där och bara ropar rakt ut: jag vill ha MEEER — och jag vill ha det nu. Det kallas Ferrantefeber.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s