Fåglarna och förorten

Min väg hem från skolan gick genom förortens villaområden. Det var 1960-tal och fortfarande låg husen glest, de avbröts av branta bergknallar och ödetomter med tät granskog. På vårarna svämmade dikena över av smältvatten. Vägen var full av hemligheter. I små sommarstugor bodde ensamma farbröder med klirrande flaskor. Vi var lite rädda för dem.

Men mest gåtfulla var de hus vi kallade kråkslott. I ett av dem minns jag en ensam dam omgiven av små vita möss. Men de flesta av de stora trähusen med verandor och uthus låg tysta och slutna, som om de ruvade över olösta gåtor. Vi kunde ana spår av anlagda rabatter som förvildats av högt gräs, lupiner och snåriga buskage. Mot gatan fanns alltid en grind i gjutjärn eller möjligen vitmålat trä. Den var en gränsmarkör vi aldrig vågade passera.

Nu har nästan alla kråkslott rivits eller renoverats i den gentrifierade och förtätade villastaden. Utrymmet för förortens hemligheter krymper raskt. Varför kallade vi dem för kråkslott? Trodde vi att de bevakades av de tunga och dystra fåglarna?

Jag föreställer mig ibland fåglarna i min närhet som ett slags gränsvarelser. Ugglan flyger i skymningen längs gatorna och över äppelträden. När gryningen sedan kommer pladdrar alla trastar i trettio minuter innan de åter faller i sömn. Passagen mellan ljus och mörker bevakas alltid av en fågel. När jag passerar parken iaktar de varje steg jag tar. De följer mig med sina blickar.

På gamla grindstolpar i sten kan man hitta den inhuggna siluetten av en uggla. Och på senare år har jag vid några tillfällen lagt märke till hur konstgjorda ugglor, i plast eller trä, placerats på krönet av en mur. Ugglan sitter mellan oss och den dolda hemligheten på andra sidan — den vi undrar över men inte har tillträde till.

Stockholms förorter har alltid haft ett särskilt förhållande till naturen. När de började byggas på 1930- och 40-talen talade man om en "stad i park". Husen sänktes försiktigt ned mellan tallarna. Landskapets karaktär, den så kallade topografin, skulle bevaras. Gatorna i de nya villakvarteren drogs inte i raka rutmönster, utan i mjuka kurvor runt urberget; det skulle se ut som om de följde älgarnas upptrampade skogsstigar. Mellan husen ritade man in så kallade allmänningar i stadsplanerna. De var platser med oklar status som skulle lämnas kvar: skogspartier, gläntor och mellanrum där naturen skulle få andrum och frizoner. I förorterna byggde man en helt ny stad som vilade på ett koppel idéer om demokrati och medborgarskap — men också om det naturliga som ett ideal. Mitt i det moderna och rationella låg en stark idé om att leva naturligt.

Redan 1899 hade Ellen Key skrivit den lilla boken "Skönhet för alla". Den såldes i massupplagor och lästes långt in på 1920-talet, just när de första egnahemsområdena i Storstockholm började byggas. Hon ville bort från det gamla borgerliga skönhetsidealet med överlastade salonger och pampiga stenhus. I stället förespråkade hon det enkla och naturliga. Skönheten låg i naturen omkring oss.

Carl Larssons betydelse för de nya stil- och livsstilsidealen var också enorm. På hans målningar från hemmet i Dalarna kunde man se familjen äta frukost i det gröna, på en oklippt gräsmatta under en vacker björk. I de nya förortshusens kök hängde reproduktioner av dem som manualer till det lyckliga livet.

Den gamla stenstaden hade utestängt naturen. Men den nya modernistiska staden omfamnade den. Den blev en gränszon mellan stad och natur. En plats för både människor och vilda djur. Den då populära idén om så kallade naturparker — som snabbt blev världsberömda — kunde innebära imiterad natur. Det planlagda och skapade skulle kännas helt naturligt. På villatomterna gled ansad gräsmatta omärkligt över till tuviga hörn där tallar och björkar i Carl Larssons anda lämnats kvar.

Men de senaste åren har något börjat förändras. Förhållandet mellan stad, människa och natur förhandlas om. Förortsstaden förtätas och ideal från den gamla fördemokratiska stenstaden återkommer. Mellanrummen försvinner. Rufsiga allmänningar omvandlas till piffiga stadsparker. Familjer samlas inte längre på gräsmattan men på stora träverandor ovanför alla sniglar och småkryp. Under paroller om ekologisk uthållighet ringas naturen in och trängs tillbaka. Skatorna iakttar utvecklingen från de kvardröjande asparna.

Genom århundradena har människor försökt förmänskliga fåglarna, genom att ge dem egenskaper eller mytologiska roller. Både de gåtfulla ugglorna och de mer påträngande skatorna har uppfattats som budbärare från det okända. Att höra kattugglan en dunkel vårkväll och se den svepa förbi som en mörk skugga kan fortfarande, mitt i de upplysta datorskärmarnas epok, framkalla känslan av att ha snuddat vid gåtorna. Skatan har länge ansetts stå i förbindelse med både dödsriket och mörka övermänskliga krafter.

Det är som om vi försökt införliva fåglarna i människornas sfär för att kunna bearbeta hemligheterna de vaktar; göra dem till begripliga grannar i samhället. Ibland kan det utmynna i fina paradoxer. Den svarta Koltrasten har gjorts till ikon för den vita svenskhetens melankoli.

Samtidigt som människan försöker kontrollera naturen, så upplöser forskningsresultaten gränsövergångarna i den andra riktningen. I en bok ställde vetenskapsjournalisten Arlene Judith Klotzko för några år sedan en obekväm fråga: "Hur kan vi fortsätta se oss som speciella varelser när vi delar så många gener med chimpanser, möss och till och med jäst?" Med hjälp av stamceller och modern bioteknik kommer helt "naturliga" mänskliga organ  tas fram i laboratorieverkstäder. Neurologer har börjat undra om den mänskliga viljan egentligen bara är fysiologisk hjärnaktiviteter.

Landskapet vi rör oss genom är i växande utsträckning format av människan, men vårt inre är inte så unikt mänskligt som vi trott. Gränsdragningarna blir för varje dag mer oklara och suddiga. Natur och onatur glider samman. All naturlig äkthet kan ifrågasättas.

Förortens stad med sina sumpiga skogsdungar, naturparker och sjöar har också blivit fåglarnas och djurens stad. De bor i den tillsamman med människorna. Inflyttningen verkar öka. Även djuren urbaniseras. För bara något årtionden sedan var Taltrasten en skogsfågel, nu sitter den i villastadens trädtoppar. På nätterna galopperar de nyanlända vildsvinen över ängarna mellan bostadshusen. Havsörnarna samlas vid den stora soptippen. I mitt radhusområde har duvhöken hittat bostad. Den kläcker nya ungar varje sommar. Skolbarnen spanar efter bävern bakom bensinmacken.

Är den nya vurmen f
ör stenstadens naturbefriade återkomst de ängsliga människornas försvar mot det hemlighetsfulla — det som döljer sig i det höga gräset, på andra sidan grinden, under ugglans vakande blick?

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s