Självspeleri

I dagens DN sätter Johan Lundberg ny fart på ett gammalt självspelande piano: kritiken av den så kallade  identitetspolitiken. Det mesta känns igen. Frågan om kollektiva identiteter och politik är laddad av ambivalenser och motsägelser. Dem är kort sagt svår. Men också ofrånkomlig. Identitet och politik har hängt samman sedan arbetar- och kvinnorörelserna trädde fram. Förhållandet är sammantvinnat med den moderna epokens alla befrielse- och rättighetspolitiska projekt. Det var egentligen först med det postmoderna genombrottet som identitetsfrågans inlåsande risker började teoretiseras: Foucault, Butler, Said, Hall och många andra.

Jag har skrivit — vridit och vänt — på frågan i femton år, första gången på allvar i Europas ansikte — mångkultur eller rasdiskriminering? Jag har bytt ståndpunkt några gånger, men alltid försökt hålla mig inom ett kosmopolitiskt sätt att förstå världen.

En del av kritiken av den så kallade identitetspolitiken är förenklad. Men den har också poänger. I sin artikel berör Johan Lundberg den viktigaste — och där är jag överens med honom. Nämligen att staten och myndigheterna ska akta sig noga för identitetspolitiska generaliseringar. I deras system förvandlas den till sortering av människor. De kollektiva identiternas dilemman tillhör i stället den politiska kampen, den som kommer ur nedhållna människors strävan efter erkännande och rättigheter. I det sammanhanget är den både en nödvändig strategi och en förbannelse. Inga vet det bättre än generationer av vänsteraktivister.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s