Två saker om tokiga skeenden:

1. Den här gången är jag förbannad på Mona Sahlin. Om det som skrivs i media stämmer har hon svikit. Hon var rätt person för ett viktigt och politiskt känsligt jobb. En annan person kunde ha förvandlat det till McCarthyism — just den häxjakt starka röster nu efterlyser. Med sitt omdömeslösa trixande svek hon det progressiva Sverige. Stämmer uppgifterna kommer hon bli åtalad den här gången. Den här gången vägrar jag känna empati.  Jag är arg. 

2. Om MP byter språkrör nu, mitt i mandatperioden och på det här viset, är de galnare än jag föreställt mig. Det enda allvarliga misstag de gjort är brunkolsmilitansen i valrörelsen, i sak hade de rätt, men de borde uttryckt sig lite mindre kategoriskt. Jag hör många skadeglada Socialdemokrater kvittra. Men det som sker nu kan slå tillbaka med stor kraft mot SAP. Det är inte svårt att tolka MP:s kris som konsekvens av att socialdemokraterna fortfarande inte klarar att samarbeta med mindre partier. Bilden av pampsosseriet befästs. Och ärligt talat: har Stefan Löfven gjort nånting alls för att hjälpa MP upp ur krisen? Nästa krets ledande miljöpartister kan dra slutsatsen att strategiskt samarbete med SAP är omöjligt och därför återgå till den gamla rollen att ligga mellan blocken. Det vill säga: inga fler röd-gröna regeringar. Ska det bli Stefan Löfvens historiska eftermäle? Det är inte bara MP:s framtid som står på spel.