Ayn Rands romaner tillhör världens mest sålda och hennes sista, Världen skälvde från 1957, ligger ofta högt när framgångsrika personer ska lista sina favoriter. Man kan på allvar ställa frågan om någon amerikansk roman satt så djupa spår. Beundrarna är hängivna. Alla andra är nog mest undrande. Varför är hon så populär?

Som författare har Rand aldrig fått något erkännande. För några år sedan jämförde Liv Strömquist Världen skälvde med Sagan om ringen, men med "färre hobbitar och fler entreprenörer". Rands stora anspråk som banbrytande filosof, under det samlande begreppet objektivism, har inte heller fått respekt från andra intellektuella eller filosofer. Själv hävdade hon i ett anfall av hybris att det bara finns tre filosofer värda att läsa: Aristoteles, Tomas av Aquino och Ayn Rand.

Hennes filosofi är en extrem individualism där obegränsad självhävdelse är verktyg för att kunna leva som en människa fri från andra människor. Tanken är enkel: om varje person vägleds av sitt rena egenintresse, så kan alla människor befrias från nedhållande normer. Hur man hanterar friheten är varje individs ansvar i en process där de starka skiljs från de svaga.

I den krets som träffades i Rands lägenhet på Manhattan under 1950-talet — och som kallade sig Kollektivet — utkristalliserades en attityd som fått bestående lyskraft. I Joakim Stens föreställning summeras den av Alan Greenspan, som senare skulle bli legendarisk ordförande för den Amerikanska Centralbanken: "Du säger det ingen annan vågar. Att egoism är grunden till all mänsklig lycka. Att girighet är en indikation på personlig stolthet och att vi aldrig ska skämmas över att vara bättre än andra. Vi har rätten på vår sida." Hon approprierade skamstämplade begrepp — girighet, egoism, självhävdelse — och förvandlade dem till signaler för stolthet.

Är det som ett slags stark självhjälpslitteratur Rands romaner fortfarande lever? Hos henne kan de som brottas med svag självtillit, eller taskigt socialt utgångsläge, och vill upp på de stora scenerna finna styrka. "Du har gett oss ryggrad", säger Greenspan. I Sverige nämnde Annie Lööf ofta Rands betydelse, ända tills hon blev partiledare då hon hastigt stoppade ner Rand i skämslådan. På politikens andra kant berättade musikern Silvana Imam (DN 13/1 2015) att Rand varit ett viktigt redskap för att bryta upp Jantelagens tunga kätting: "Gör inget för din egen skull, du måste göra det för någon annan".

Ayn Rand som var född i Ryssland, studerade vid universitet i Sovjetunionen och senare levde i exil i USA var en utpräglad röst i en större rörelse. Redan vid en berömd konferens i Paris 1938 började det här idékomplexet kallas för det nyliberala. Många föreställer sig nyliberalismen som en amerikansk idé, men den utvecklades först i europeiska städer som Wien och Freiburg.

Efter kriget samlades företrädarna i det så kallade Mont Pèlerin-sällskapet. Liberalismen var då svårt sargad av mellankrigsårens sammanbrott. Doktrinerna om självreglerande marknader och passiva statsmakter gavs ofta skulden för nazismens genombrott. När Västeuropa byggdes upp igen och förenades i det som senare skulle bli EU var liberala politiker märkbart frånvarande. De nya europeiska demokratierna var medvetet ickeliberala, skriver statsvetaren Jan-Werner Müller i boken Demokratins tidsålder.

Kretsen runt Mont Pèlerin försökte rädda, omformulera och förnya de gamla liberala idéerna om fria marknadskrafter, konkurrens och entreprenörskap. De var sällan särskilt eniga. Omvärlden betraktade dem som reaktionära överlevare, men deras betydelse skulle så småningom bli enorm. Under nästan tjugo år, mellan Berlinmurens fall 1989 och finanskraschen 2008, var deras synsätt helt dominerande.

Ayn Rand tillhörde samma försök att uppdatera ett gammalt liberalt arv. Hon var inte mer extrem än många av ekonomerna i Mont Pèlerin-sällskapet, som Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises, men hon var som författare mer intresserad av den framgångsrika människans villkor än av kurvor över marknader i jämvikt. Hon släpptes inte in i ekonomernas värld, utan förblev en outsider.

Finanskapitalismens kollaps 2008 innebar att vurmen för privatiseringar och avregleringar kom av sig. Men Ayn Rands idéer, som i politiken återfinns i olika libertarianska rörelser och nätverk, tycks ändå vara populärare än någonsin. I republikanernas primärval i USA 2016 bar libertarianernas kandidat till och med hennes namn: Rand Paul. Det har funnits stråk av libertarianska idéer i både Occupy Wall Street och Tepartyrörelsen.

Förklaringen är enkel. Ayn Rands argument för en helt avreglerad kapitalism var inte ekonomisk, som hos de i Mont Pèlerin, men etisk och moralisk. Det är bara när kapitalismen är ohindrad som den fria människan kan realiseras, den egoistiska personligheten resa sig och individen få sitt värde. Efter kraschen omvärderade ekonomen Alan Greenspan i viss mån sin ekonomiska politik. Det skulle Ayn Rand aldrig ha gjort. Kapitalismen kunde ha kraschat hur många gånger som helst utan att ha rubbat hennes synsätt, eftersom hon inte längtade efter stabil tillväxt utan efter hjältemod.

Ayn Rands filosofi var utopisk. På så vis ansluter den till raden av mer eller mindre havererade 1900-talsprojekt. Men hon vände på de sedvanliga utgångspunkterna och påstod frankt att det är de rika och framgångsrika som hålls nere — inte de fattiga. De 99 procenten förtrycker de en procent superrika. Det är stjärnorna som behöver befrias från demokratins folkhav.

Lägenheten där Kollektivet träffades var som ett laboratorium. Blev deltagarna befriade och starka individer eller tvingades de att underordna sig Rands karismatiska ledarskap och förvandla sig till "andrahandsmänniskor"? Kan man uppträda som en människa fri från andra människor om man vill förändra världen tillsammans?

Kollektivet verkar i Joakims Stens teaterpjäs upprepa den sorgliga vandring som andra tätt sammansvetsade utopiska rörelser gjort. Kraven på lojalitet, underordning och "rätt tänkande" krymper långsamt den eftersträvade friheten. Många med minnen från 1970-talets svenska maoism kan säkert känna igen sig i vardagsrummets stämningar.

I Kollektivet argumenterade de för radikal befrielse, men verkar inte ha lyckats etablera friheten ens i den egna kretsen. Svårigheten att överbrygga gapet mellan befriande ambitioner och frihetens villkor är utopiernas ständigt återkommande tragedi. I det avseendet är Du ska veta mitt värde en "rationell tragedi" om Ayn Rand, och så fort man öppnar fönstret mot stadens buller även om den moderna epokens alla andra utopiska ansatser. H
os Rand utmynnar befrielsen i ett enda stort JAG, JAG, JAG. Revolutionen är alltid karismatisk.

Per Wirtén