I dag skriver DN om Stadsteaterns sjunkande biljettförsäljning och dåliga ekonomi. Det förvånar mig inte. Under de sista två åren har jag känt mig allt mindre lockad av deras reoertoar. En väldig massa uppsättningar har utmynnat i allmän lågbudgetkänsla. När senast såg jag t ex en riktigt bra Mørk Eidem?

Men för några veckor sedan såg jag premiären på Du ska veta mitt värde, pjäsen om den hysteriskt nyliberala ikonen och författaren Ayn Rand. Den är skriven av Joakim Sten och regisserad av Carolina Frände med en magnifik Ann Petrén som Rand. Sten är en dramatiker man ska följa. Det här var hans första pjäs för en lite större ensemble. Det var Sten som dramatiserade min Tingstenbok, och det finns tydliga beröringspunkter i stil med den här Randpjäsen. Han har ett spännande sätt att skriva politisk teater. Mer dokumentär än propagandistisk. Hans texter är kyligt precisa och ställer stora krav på publiken — med diskussioner utan närmare förklaringar om sakpolitik som för öänge sedan glömts bort — men det funkar. Politisk teater har ofta gjorts med nedlåtande förakt för publiken, antingen trist bekräftande eller ännu tristare uppfostrande. Sten har en helt annan metod. Och det är befriande. Nu funkar inte den eftersträvade magupplevelsen i pjäsens slutmonolog som den borde. Det blir en rätt intellektuell föreställning. Men följ Joakim Sten! Jag vet vad han har på g. Och det låter spännande.

Och i går var jag på Dramaten och såg I lodjurets timma. Fanstastiskt. Djupt berörande. Och väldigt intressant uppsättning. Jag har aldrig tidigare sett den, men förstod i går hur central den här i P-O Enquists författarskap. Katten, det gamla huset, himlaharpan, inlåsningen, religionsfrågan. Uppsättningen är avskalad. Den är egentligen bara text. Och vilken text! Som en radiopjäs där skådespelarna läser sina repliker och monologer. Spelet är minimalt och återhållet. Scenografin bara några lysrör. I början kargt, men i slutet med väldig effekt. Enkelhetens rikedom. Regissören heter Johannes Holmén Dahl.