Ingen annan författare än Ja,es Baldwin får mig att längta efter sprit. Inte lätta snapsar eller dry martinis. Utan tung sprit som bourbon och mörk rom. Det finns alltid en flaska i närheten i hans romaner. Andra meningen i Giovanni's Room: "I have a drink in my hand, there is a bottle at my elbow". Men Baldwins gestalter är sällan alkoholiserade och han klarar inte att skildra fylla på samma sätt som kollegan William Styron kunde. Men det är nåt annat med slkoholen hos Baldwin. Det är som om hans romaner ofta beskriver samma nedåtfallande tyngd som spriten: en mörk och depressiv huvudvärk.

Jag läste hela Baldwins författarskap för snart 20 år sedan. Det var fantastiskt. Jag har alltid uppfattat honom som en underskattad romanförfattare och en överskattad essäist. Då tyckte jag minst om hans mest kända berättelse, Another Country från 1960. Det är svårt att förstå. De senaste dagarna här i Philly har jag läst om den. Tyngden och intensiteten i den är ju oemotståndligt drabbande. Han skriver grällt, med starka uttryck, på spänd nervlina — och är en mästare på just det. Så fort prosan slappnar av till mer normala tillstånd tappar den styrka. Hans språk är förtvivlams språk.

Ofta reduceras Another Country till en bok om USA och rasfrågan. Det är en otillåtlig förenkling. Det är i själva verket en mycket mer komplicerad berättelse om den omöjliga kärleken. Med Vivaldos ord en natt hos en annan man: "Eric. How's one going to get through it all? How can you live if you can't love? And how can you live if you do?" Han avromantiserar den sedvanliga berättelsen om unga med konstnärambitioner i Greenwich Village vid den tiden. Kvar är desperationen. De springer hela tiden någon meter framför en storm som kommer bakifrån och river upp all fast mark. Deras framtidsutsikter är dystra.

Det som står i vägen för kärleken är inte bara rasismen, det är också könsuppdelningen och den skarpa åtskillnaden mellan hetero och homo. I Baldwins roman upphävs gränserna. Erotiken och sexet vill befria sig från dem, men klarar det inte. Normerna, de andras blickar, de egna rädslorna står hela tiden i vägen. Inget är enkelt. De vill älska oberoende av hudfäreg, och ändå dras till varandra just på grund av hudfärgernas löften om makt, dominans och karriär.

Another Country var en modig roman. Nu kan man säga att den blivit mer mainstream, men ställer fortfarande besvärliga existentiella frågor. Jag tror aldrig den översattes till svenska. Det förvånar mig inte. 1960 var Sverige inte moget för den typen av osäkrat bisexuellt begär som präglar den. Alla har sex med alla — men långt från den senare berömda "svenska syndens" helvita heterosexuella kroppar.

Den är värd en renässans. Nu har jag börjat med Giovanni's Room och sedan väntar en intervjubok med författaren. Det verkar bli en sommar med Baldwin.