Vad är det som gör folkomröstningar om just Europafrågor så laddade? I går mördades den unga socialdemokratiska politikern Jo Cox med sällsynt brutalitet, som om hon inte bara skulle dödas utan även skändas. När nyheten kom tänkte jag omedelbart på Anna Lindh. Även hon en politiker som drevs mer av övertygelse och idealism än av enkel karriärvilja. Då var det svensk omröstning om euron, nu är det en brittisk om fortsatt medlemskap i EU.

Motivet är ännu oklart. Men mördaren ska ha ropat "Britain first" innan han sköt. Det är namnet på ett nationalistiskt högerparti med förakt mot andra som varumärke. Anna Lindh mördades av en ung man präglad av det jugoslaviska inbördeskriget, där Lindh haft bestämda och antinationalistiska åsikter.

Gränsen mellan psykisk sjukdom och politisk övertygelse är ofta porös. Men olika intoleranta och totalitära rörelser verkar fungera som magneter. Först dras instabila människor till dem, sedan slungas de ut med vapensiktet inställt. Det politiska massmordet i på nattklubben Pulse i Orlando verkar följa samma mönster.

Mordet på Anna Lindh blev, oavsett motivet, en påminnelse om betydelsen av återhållsamhet. Föraktfulla ord i politisk debatt kan utlösa hat, misshandel och dödande. Den brittiska valrörelsen har varit oacceptabelt smutsig med Nigel Farage som resande försäljare i rädsla och ressentiment. Det kan visa sig att mordet på Jo Cox är en konsekvens av den verksamheten.

Politiskt våld i en demokrati är barbari. De farligaste är de som först skriver, talar och motiverar hatet. De som pekar ut förrädarna och identifierar "de främmande". Men det är alltid de som går fria när dåden utförts. Det är demokratins outhärdliga, men antagligen ofrånkomliga dilemma.

Per Wirtén