Varför plågas av panik för en Brexit? En känsla av lättnad är mer motiverad för Europatankens anhängare. Är det inte bäst för alla inblandade att Storbritannien tar konsekvenserna av sin egen motvilja mot unionen och lämnar den? De slipper sin beröringsångest med kontinenten. Och EU slipper schackrandet med London.

Vad har Storbritannien egentligen bidragit med för att förena europeisk politik? Inte mycket. Kanske inget alls. I stället har de förhalat och stått i vägen för de flesta framstegsförsök. När motståndet misslyckats har de tvingat fram egna undantag. Nu verkar inte ens det räcka. Att EU den här gången ens förhandlade med David Cameron om nya specialregler var en skam. Det hade varit rakare om de bara sagt att nej nu räcker det: make up your minds, vill ni vara med eller inte? Alla klockor borde klämtat när Cameron förklarade att han till och med ville riva upp Romfördragets portalord om en utveckling mot allt djupare integration. Är det inte lika bra att de avslutar plågan, kapar banden, drar av plåstret, fäller ner persiennerna, poppar upp Beatlesboxarna och hänger tillbaka gräsänderna? Låt dem vara i fred. De vill ju inte vara med i någon politisk union.

Att ett så stort medlemsland lämnar unionen kan naturligtvis få besvärliga konsekvenser, andra lika motvilliga kanske följer deras exempel. Men EU kommer må bättre utan dem. För Europatankens försvarare är det just nu viktigare att den politiska unionen fullbordas än att alla är med.

I spåren av den stora eurokrisen, med sin blandning av rådlöshet och raseri, står EU inför tre svåra uppgifter:

1. En utjämning mellan rika och fattiga regioner, och att den så kallade sociala dimensionen äntligen får verklig kraft.

2. En gemensam ekonomisk politik med ordentlig budget och någon form av beskattningsrätt för att bädda in euron. En valutaunion utan nödvändiga politiska institutioner kommer krascha igen och igen och igen.

3. Inget av detta är möjligt, eller ens tillåtligt, utan en fullbordad demokrati där makt förs från regeringschefernas toppmöten till det folkvalda Parlamentet.

Storbritannien är kompromisslös motståndare till allt detta. De vill bara profitera på den inre marknaden; behålla sitt konkurrensläge som låglöneland, skatteparadis och luftigt reglerad frizon för finanskapitalismen. De vill varken ha en politisering eller någon demokratisering av EU. De är inte ensamma. Nästan alla Europas regeringschefer klamrar sig nu fast vid den bekväma illusionen att göra så lite som möjligt. Men britterna är den Europapolitiska vägrarfrontens avantgarde — och har varit det sedan slutet av 1980-talet.

I september 1988 höll landets premiärminister Margaret Thatcher sitt kända tal i belgiska Brügge om de nya Europapolitiska ambitioner som då började ta form. Talets nyckelmening blev en fortfarande verksam bromskloss: "Vi har inte framgångsrikt lyckats begränsa den statliga maktutövningen i Storbritannien, för att se den återskapas på europeisk nivå av en ny superstat styrd från Bryssel." Labours många år vid makten rubbade attityderna, men inte det grundläggande synsättet. Thatchers ord gäller fortfarande. Brexit börjar likna en naturlig konsekvens för både UK och EU. Kompromisserna har varit ansträngda så länge att de snart brister som ruttna gummisnoddar.

Det historiska sammanhanget är paradoxalt. På 1960-talet hölls Storbritannien utanför samarbetet av den konservativa franska presidenten Charles de Gaulle, som var lika fientlig till överstatlig europeisk politik då som Cameron är i dag. Olika federalister, som Jean Monnet, argumenterade däremot envist för britternas sak. Men vilka federalister är översvallande Londonvänner 2016? Inte många. Inte jag. Tålamodet är slut.

De brittiska passionerna verkar drivas av fientlighet till den fria rörligheten. Det rymmer ett mått av klassförakt i geopolitisk form. Boris Johnson vill ha fler flickor från Stockholm, men inga fattiga pojkar från Bukarest, till Londons servicejobb och nöjesliv.

Men David Cameron är mer intelligent än så. Han verkar tidigt ha förstått att eurokrisens politiska konsekvenser kommer utvecklas till ett avgörande problem för de medlemsländer som inte vill ha valutan. Integration kommer de närmaste decennierna helt bestämmas av valutaunionens behov av gemensam politik — de tre stora uppdragen — och så småningom leda till ett nytt grundfördrag. Kan ett land utan euro delta i de besluten? Eller ens fortsätta vara medlem i unionen? Svaren är inte givna.

Vad Cameron antagligen försökte göra, utan egentlig framgång, var att karva ut ett hållbart utrymme inne i EU men utanför valutaunionen. Om britterna nu röstar för Brexit blir det oerhört mycket svårare för andra länder som vill vara utanför eurozonen att hitta ett sådant utrymme. Det är därför svenska regeringen verkar så skakad. Det är helt sannolikt att ett Sverige utan euro då långsamt lösgörs till ett slags b-medlemskap.

Den europeiska politiken är exceptionellt oförutsägbar. EU:s framtid avgörs av två krafter som nu drar åt helt olika håll. Verklighetens rop på fortsatt integration. Jag tänker på den gemensamma valutan, den ekonomiska kräftgången, flyktingfrågans alla dimensioner och hoten från den revolutionära islamismen. Men opinionerna och politiken rör sig samtidigt i motsatt riktning, längs en längtan efter åternationalisering.

De flesta drar slutsatsen att Brexit påskyndar sönderfallet. Men de glömmer att den starkaste rösten för åternationalisering tystnar om det blir nej till fortsatt medlemskap i folkomröstningen.

Per Wirtén