Brexit? Jag tänker (och känner) samma sak som jag gjorde för några dagar sedan när jag skrev i Expressen:  "Varför plågas av panik för en Brexit? En känsla av lättnad är mer motiverad för Europatankens anhängare. Är det inte bäst för alla inblandade att Storbritannien tar konsekvenserna av sin egen motvilja mot unionen och lämnar den? De slipper sin beröringsångest med kontinenten. Och EU slipper schackrandet med London."

De gick med när samarbetet i stort sett bara var en frihandelszon med större ambitioner (EEC), men när ambitionerna började materialiseras och EEC blev EU blev de mer motsträviga. Inga brittiska regeringar har gillat EU:s färdriktning mot mer politik. Ja till Brexit är konsekvensen av ständig opposition sedan ungefär 1988 när Thatcher jöll sitt berömda tal i Brügge.

Jag har nästan skrivit färdigt stommen i min bok om EU och drömmen om Europas förenta stater. Brexit innebär inga stora förändringar. Jag gissar att de största konsekvenserna inte blir för EU, men för Storbritannien. Katolikerna i Nordirland kommer kräva anslutning till Irland (och EU), skottarna har redan börjat mullra om nya försök att lämna UK för att fortsätta vara med i EU. London kommer långsamtåtergå till att vara den rätt sömniga, insulära och grå storstad som den var fram till 1990-talets början. Men om det är så de vill ha det, så är det helt ok för mig. (Jag undrar om hatet mot London är större än det mot Bryssel?)

I svensk debatt kommer man nu säga att EU misslyckats. Verkligen? Jag är oerhört kritisk mot hur EU fungerar. Men Brexit är inte EU:s fel. Det brittiska resultatet och EU representerar två sätt att uppfatta Europas framtid som inte är förenliga. Det är ingens "fel". Två idépolitiska värderingsbaserade komplex har kraschat. Invandring och fri rörlighet för människor (i synnerhet för fattiga och låginkomsttagare) blev en naturlig brännpunkt. Varken EU eller de brittiska nationalisterna kan kompromissa om den.

Kommer det bli fler folkomröstningar? Kanske. Man Brexit kommer bli en enormt stark varning till alla konservativa regeringschefer att inte leka med frågan.  Camerons öde kan bli deras.

I dag skriver jag om Bo Strömstedt i Expressen. Jag hoppas det blev fint, för det ville jag.