Expressenchefen Bo Strömstedt är död

Det finns några fotografier på Bo Strömstedt som etsat sig fast i mitt minne. De är tagna vid olika tillfällen, men ändå likadana. Han har klättrat upp på ett rörigt skrivbord på centralredaktionen. Skor. Stor kavaj. Slips. Glasögon. Lugg. Han ser ut att samla styrkorna. Eller är det en framgång som ska firas?

Bo stod i någon mening alltid på bordet. I sin första ledare som ny chefredaktör, den 2 januari 1977, utlovade han blåsigt väder. Så blev det. Meningsfulla bråk verkar ha varit hans energidryck.

Tidningen kom vid lunchtid. På ledarsidan hittade man giftiga angrepp mot maktfullkomliga sossar. Och på nyhetsplats näsvisa kampanjer mot missförhållanden eller raka avslöjanden om kända svenskars fyllerivanor. Löpsedlarna var hårdkokta. På kvällen kallades Bo Strömstedt till radio eller teve för att försvara rubrikerna. Han vek sig aldrig. Alla var arga.

Under Strömstedts år som chefredaktör (1977 – 91) var Expressen en nationell angelägenhet. Den spred irritation och upplysning. Jag vet inte om någon svensk tidning någonsin smält samman med sin chefredaktör på samma vis som Expressen med Bo Strömstedt. Han var Expressen. När han slutade blev det tyst, som om det publicistiska mullret fått elavbrott.

Strömstedts år på Expressen — han blev kulturchef redan 1961 — sammanföll på ett intressant vis med den svenska modellens storhetstid. Det var som om tidningens upplagor och välfärdsstatens expansion följde samma stigande kurva. Expressen var liberal och staten socialdemokratisk, men de var uppfyllda av samma moderna projekt. Kvällstidningens tilltal var snabbt och uppriktigt. För journalistiken innebar den en liknande befrielse som nyenkelheten var för poesin. Som kulturchef rensade han omedelbart ut det gamla och lät det radikala 1960-talet vandra in över sidorna. Expressens kultursida blev inskränkthetens fiende. Redan 1965 skrev han under ett upprop mot Vietnamkriget. Han gjorde det för att han var liberal. Alla folkpartister var inte glada. I sina memoarer skriver han syrligt att det inte var Per Ahlmark som demonstrerade mot kriget. Det var Olof Palme.

Under några år bodde han med sin familj på översta våningen i ett punkthus vid Hagsätra torg. Det var modernitetens frontlinje i förorten. Tunnelbanans slutstation.

Mellan förorter och småstäder körde Expressens omsusade tidningsbilar i vansinnesfart med nya upplagor. De band samma landet.

Om åren i höghuset skriver Margareta Strömstedt i oförglömliga "Natten innan de hängde Ruth Ellis". Man förstår att det inte var lätt att leva med en man som befann i ett yrkesrus — mitt i en journalistisk fest utan bortre gräns: de nattliga telefonsamtalen, den stängda dörren, de sena lämningarna av alltid lika avgörande texter.

Han gjorde Expressens kultursida till en plats där stilen hade egenvärde. Han kallade det för "den inre grammatiken". Språket skulle svepa fram "som en varm vind". Utan den var journalistiken förlorad. "Om inte journalisterna lär sig skriva kommer tidningarna att dö", skrev han vid ett tillfälle.

Bo Strömstedt var liberal. Man kan kalla honom kulturradikal. Men själv använde han ordet frisinnad. Det lät mindre aristokratiskt och mer folkligt. Hans föräldrar var först missionsförbundare och sedan pingstvänner. I bönhusen förenades personlighetsprincipens individualism med gemenskapens solidaritetstanke. Jag tror att det var detta arv som gav både Strömstedt och Expressen ett humanistiskt tilltal mitt i den ofta råa och framfusiga tabloidkulturen. Ordets makt innebar ett allvar och ett ansvar.

Frisinnet var ett slags omtänksam populism. Misstron mot etablissemanget var konstant. Furstarnas palats behövde alltid bombarderas med sten och grus. Det fanns alltid någon sårad LO-pamp att fälla. Ofta ett statligt mörkläggningsförsök att granska. Under några år var det en socialdemokratisk plikt att ogilla Bo Strömstedt. I stridernas hetta glömde de att denna folkrörelsepopulism var en omistlig del av den svenska modellen.

Bo Strömstedt klev ner från skrivbordet samma år som Carl Bildt blev statsminister. L'ancien regime skulle städas ut. Det nyliberala systemskiftet genomföras. Jämlikhetspolitiken avskaffas. Strömstedt hade naturligtvis önskat regeringsskifte. Men nu skrämdes han av den iskalla högern. Nyliberal ekonomism var inte förenlig med liberalt frisinne.

Sommaren 1991 skrev han tre långa avskedsledare. Jag har sparat alla. Varje gång jag läst dem har jag gjort nya understrykningar och utropstecken. I den första efterlyste han en ny solidaritet och förklarade att han som liberal nu gick till vänster:

"Jag har hela mitt liv gjort uppror mot dem som velat få mig att gå i tåg, med ena ögat blundande. Vill man tvinga mig att se åt ett håll ser jag genast åt ett annat. Nu råder högerkommando. Jag ser åt vänster. För mig har det varit, och är, en del av liberalismens själva innebörd. [ … ] Vad jag vill önska är att det i politiken, den svenska politiken, världens politik, alltid måtte finnas några som — om inte annat på trots — har kvar drömmen om friheten, jämlikheten, broderskapet. Umbärliga blir de aldrig."

För några år sedan, alldeles innan jag slutade som chefredaktör för Arena, ringde jag Bo. Kunde han inte läsa om de där ledarna och sedan skriva vad som hänt med liberalismen och journalistiken under den nyliberala högerns epok? Han blev glad. Ja, han ville försöka. Men det gick inte. Synen hade svikit. Orden ville inte längre framträda som förr.

Jag började skriva för Expressen ungefär samtidigt som Bo Strömstedts epok tog slut. Men jag har ändå alltid tänkt att det är i hans tidning jag skriver. På kultursidorna har den hela tiden levt kvar.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s