Olikheterna formar våra svenska värderingar

Kombinationen nationalsång och idrott har seglat upp som en kontroversiell fråga. Den kan utlösa hån och gräl vid vilket middagsbord som helst. Det kan verka oväntat, men är inte så konstigt. Nationalismen har alltid gett struntfrågor existentiell betydelse.

I somras förklarade Janne Andersson kategoriskt att i hans herrlandslag i fotboll skulle alla sjunga ”Du gamla du fria” före avspark. Det var en regel. Efter kritik förklarade han att enstaka undantag kunde accepteras i nödlägen och efter långa samtal. Han lät som en katolsk abortmotståndare.

Ungefär samtidigt utspelades ett mänskligt drama som laddade frågan. Lagkaptenen Astrit Ajderevic i herrarnas helt misslyckade OS-landslag sjöng inte och drunknade därför i föraktfulla kommentarer. I teve försökte han förklara varför han inte ville sjunga. Det gick väl inte så bra. Han var förtvivlad. Men man förstod att det för honom var ett övervägt val grundat i personliga upplevelser.

Ishockeyförbundets ordförande reagerade hårt. Han tyckte Anderssons beslut påminde om ”fascism”. Starka ord om en liten fråga. Och när ishockeylandslaget nu spelar den egentliga VM-turneringen i Toronto sjunger varken ledare eller spelare — bara publiken. Det är säkert inget ställningstagande, men det känns som ett.

Kanske blir kraven på att visa nationell lojalitet akut först när ett lag blir ”mångkulturellt”. Hockeylandslaget är fortfarande ett hav av vita ansikten. Men är det en tillfällighet att kontroversen dök upp samma sommar som borgerliga politiker började svärma för ”svenska värderingar”?

Nationalismen har alltid laddat banala detaljer med magisk kraft: sånger, flaggor, monument, uniformer och historiska stenhögar. I likhet med religionen ägnar den sig åt väckelseverksamhet. Den behöver heliga zoner.

Men när den nationalistiska ideologin på allvar grep Europa hösten 1914 fanns ett djup under den magiska ytan. Där låg berättelser om historia, politik och existentiell mening. Nationalismen fyllde en funktion i fabrikssamhället.

Hundra år senare är både världen och produktionsordningarna annorlunda. Är det därför vår tids nationalistiska renässans känns så ihålig? Den saknar djupare klangbotten. Det som återstår är hatet mot ”de främmande” och en förtvivlad strid om banala symboler.

När ”svenska värderingar” nu frammanas som samhällets grund är det jämlikhet, jämställdhet och samförstånd man tänker på. Det är ett till synes lockande försök att återskapa nationalismens förlorade djup. Men vid minsta eftertanke faller det.

Naturligtvis finns det särdrag i svenskt samhällsliv. Men de är inte resultatet av gemensamma kulturella värderingar, utan av hård politisk oenighet — av strider, segrar, nederlag, protester och opinionsbildning som rullat på i årtionden. Det finns ingen svenskhetsgrundad enighet i de tre områden man framhåller. Att just Ebba Busch Thor gått i spetsen är en fin ironi. Just hon bevisar ju frånvaron av denna föreställde värderingsbas, genom att stå i opposition mot majoritetens mest grundläggande uppfattningar. Hennes parti har till exempel varit motståndare till alla jämställdhetspolitiska reformer.

Svenskt samhälle har formats av olika politiska värderingar — inte av en enhetligt nationell. I jämförelse med andra länder har svensk politik, och svenska opinioner, i stället pendlat mellan ytterlighetsståndpunkter. Socialdemokratin var lika utpräglad som den följande nyliberalismen.

För den nya nationalismen återstår alltså de banala symbolerna. I Sverige sjunger man nationalsången. I Sverige hälsar man med handskakning. Men de ska inte underskattas. Nationalismens segrande trick är ju att kunna ladda det prosaiska med magisk kraft.

I USA pågår för övrigt också en konflikt om idrott och nationalsången. Även den började i OS och har spridits till landets nationalsport, den amerikanska fotbollen. Svarta spelare protesterar nu demonstrativt under nationalsången mot polisens upprepade dödsskjutningar. Det har till exempel förekommit höjda händer med svarta handskar, som i den berömda demonstrationen vid OS i Mexiko 1968. De har fått oväntat sympatisk respons från NFL:s, proffsligans, ledning.

I USA flödar också retoriken om ”amerikanska värderingar”, men de verkar ändå ha enklare att förstå de politiska stridernas betydelse.

Per Wirtén

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s