Nina Bouraoui: Om lycka

Översättning: Maria Björkman

Grate

 

Hösten har erövrats av tonåringarna. Närmare bestämt av flickorna på högstadiet, de mellan 14 och 16 år som försöker hantera passagen in i det omvärlden kallar kvinnlighet. I Emma Clines bästsäljare ”Flickorna” är det Evie som släpper det slätstrukna och glider i väg med de farliga unga kvinnorna. Och mellan hyreshusen i Göeborgs förorter stormar Miira fram i Eija Hetekivi Olssons nya roman.

Det är berättelser många kommer omfamna. Men missa inte sextonåriga Maries kamp i Nina Bouraouis ”Om lycka”. Hon måste absolut adderas till de andra den här hösten.

Maries cancersjuka och döende moster säger att hennes kropp är som en riktig kvinnas. Men vad innebär det när man i sitt inre känner sig förföljd av en annan än sig själv, undrar om man älskar flickor i stället för pojkar och när den perfekta sången om livet är Culture Clubs bitterljuva ”Do you really want to hurt me?” eftersom det är tidigt 1980-tal, alla pratar ödesdigert om aids och ”homosexuellas livsstilar”?

Maries berättelse börjar stilenligt. På första sidan räknar jag till fjorton ”jag”. Kan man göra annat när man är i hennes ålder? Hennes röst ältar och undrar i repetetiva vågor som tidvattnet i somrarnas Bretagne eller som det mörka sjövattnet under isen i Zürich där hon går i skola. Hon brottas med hur sex, åtrå och sjukdom förhåller sig till varandra — och hur man ska leva för att förbli en ”fin flicka” i dessa svåra gränsmarker.

Nina Bouraoui verkar vara större i Sverige än i sitt hemland Frankrike. Jag räknar till tio översatta romaner. Hennes läsare är hängivna. Antingen stöts man omedelbart bort eller sugs hjälplöst in av hennes intima tilltal, ofta framstår romanerna som djupt privata, oavsett hur det egentligen förhåller sig, kanske för att avsändaren alltid är en kvinna som prövar sin sexualitet, sin kropp, sina gränser och passager. Varje bok har varit som ytterligare en berlock i samma armband.

”Om lycka” kom ut i Frankrike redan 2002 och är den perfekta ingången till hennes författarskap. Den är enkel, vacker och nära de farliga zonerna dit Bouraoui dras där ingen längre kan skilja mellan åtrå, hat och smärta. Marie blir förälskad i klasskamraten Diane — den farliga flickan andra varnar för. Fantastiskt ömsint och smärtsamt skildras hennes första kärlek, den som utlöser en inre jordbävning som till varje pris behöver döljas.Hon upptäcker att man blir intelligent av att vara lesbisk, eftersom man måste ljuga så mycket.

Jag vet inte om det är Nina Bouraouis uppväxt i Alger, omgiven av övervakade kvinnor och invävd i kolonial historia, som gjort henne så uppmärksam på trösklar, gränser och hur man överskrider dem, men det präglade hennes tidiga algeriska romaner. I ”Om lycka” började hon undersöka dem även i Europa. Varje gränspassage är ett skräckinjagande språng laddat av mening, mysterier och möjligt mörker. Gränslinjen är Bouraouis litterära plats. Det är där allt händer.

Marie kryssar mellan flera gränser. Hon driver omkring i både Zürichs högborgerliga kyla och den framfusiga raggningskulturen i Bretagnes slitna strandstäder. Hennes moster äts upp inifrån av cancer. Döden går inte längre att skilja från de bara fötterna i sandalerna och de urringade topparna. Allt är kropp. Endas huden — som också är ett slags gränszon — håller samman henne, och den är skrämmande tunn.

Bara barn kan leva orädda liv, tänker Marie. Bara oskulden är modig. Övergången till vuxenlivet innebär att träda in i den konstanta rädslan, eftersom man börjar förstå. Hon både längtar och håller mot.

Naturligtvis är ”Om lycka” en roman om att komma ut. Men Maries passage blir avig och omvänd. Kärleken är farlig. Kroppen är otäck. Hon vill inte bli en dålig flicka, en slampa. Hon sitter på badkarskanten och beundrar Dianes nakna kropp, hon tänder ljus, häller parfym i vattnet, men när Diane viskar ”kom” så sitter hon alltid kvar. Genom att avvisa sin längtan efter sex lyckas hon fullborda språnget. Hon gör det som voyeur.

Det har skrivits mängder av romaner på senare år som vill återupprätta den ”dåliga flickan”. Bouraoui har i stället försökt undersöka den ”fina flickan”, hon som är rädd för blodet, extasen, gränsupplösningen och den tomhet alltsammans döljer.

Romanerna som strömmade fram efter ”Om lycka” var inkapslade i monologer om jagets laddade förhållande till hud och sex. De flesta var fantastiska, men till sist började syret ta slut. För två år sedan valde Nina Bouraoui därför en ny riktning. Hon sprängde jaget. I ”Standard” berättade hon för första gången i tredje person och vidgade blicken ut mot konsumtionskapitalismen: hur förenar man de motstridiga begären efter annorlundahet och likriktning, ideal och norm? Samma gåta som redan Marie försökte lösa. Hon hittade inget svar. Avslutningsvis skriver hon: ”Själv vet jag inte längre var jag befinner mig”. Alla gränstrakter är osäkra.

Per Wirtén