Rosa Luxemburg var den motvilliga kommunisten. Hon mördades av tysk militär i januari 1919 efter ett misslyckat revolutionsförsök hon aldrig tillstyrkt. Och hon satt i ledningen för det nya kommunistpartiet, trots att hon helst inte ville bilda det eller att det åtminstone skulle fått ett annat namn.

Under sina sista år anklagade hon socialdemokraterna för folkfientlig lojalitet med staten och leninisterna för antidemokratisk illojalitet med folket. Hon blev avskydd av de partilojala, men beundrad av vänsterintellektuella. Hon mördades mitt i sitt ovissa språng. Att ingen vet vart hon skulle ha landat bidrar till fascinationen. Hon öppnade för andra synsätt än de som segrade.

Nina Björks bok är ingen biografi, utan ett samtal med Luxemburg om då och nu. Men mest är den ett försök att göra för marxismen det hon lyckades med feminismen i ”Under det rosa täcket”. Kan det verkligen gå?

Bokens dramaturgi är magnifik. Den börjar med en träig föreläsning om marxismens ekonomiska teori; om bagare, limpor och mervärde. Det känns som att släpa en tung resväska över en solstekt åker utan matsäck och vatten. Sedan ökar livligheten i avsnitt om feminism, kärlek och identitet, för att övergå i ett berörande crescendo under den tyska revolutionsvintern. Berättelsen blir till ett passionsdrama: predikan, förvirring, död och uppståndelse.

Rosa Luxemburgs ikonstatus stärks hundrafalt. Men hur går det med politiken?

Låt mig säga så här: Boken påminner mig om varför jag tillhör vänstern, men inte är marxist. Den klargör oavsiktligt hur sträng marxism begränsar den politiska fantasin; förmågan att identifiera förtryckets och befrielsens skiftande former.

Naturligtvis har borgarna ”hjärtat i kassaskåpet”, som hon skriver. En hård kritik mot kapitalismen är lätt att uppskatta. Men hon gör en rad påståenden om samhället som är så kategoriska att de blir verklighetsfrämmande. Hon skriver att inget arbete utförs om ägarna inte kan göra vinst. Inte? Jag har anställts vid tre tillfällen i mitt liv, alltid av verksamheter som inte varit vinstdrivande. Hon skriver att politiken inte bestämmer vilka arbeten som ska utföras. Inte? Vad gör då RUT och handlar inte statsbudgeten om vilka arbeten som behöver utföras? Hon skriver att politiken inte lägger sig i arbetsmarknaden. Inte?

Så där kan man fortsätta. Med till synes små exempel virar hon en absolut ofrihet runt varje levande människa. Hon strävar målmedvetet mot slutsatsen att vi bara kan välja mellan (ny)liberal hänsynslöshet och fullständigt genomförd socialism. Varför kan inte de mellanrum av lättnad och möjlig frihet som skapats erkännas?

Hon genomför en fientlig mörkläggning av den socialdemokratiska erfarenheten av att, med Karl Polanyis klassiska uttryck, ”bädda in” och tämja det Luxemburg kallade ”kapitalismens missfoster”. I Europa är de socialdemokratiska partierna inte längre någon kraft för förändring. Men minnet finns kvar, ligger ingjutet i institutioner och är fortfarande användbart. Det avskaffar inte kapitalismen, säger hon. Nej, men det kanske kan förverkliga en annan dröm: att leva i båda systemen samtidigt. Men Björk ansluter sig till synsättet att den här frihetsskapande politiken är ”kapitalismens hjälpreda” eller helt enkelt liberalism, eftersom socialdemokrati i egen rätt, som mellanrummens utopi, inte ens erkänns.

Rosa Luxemburg ansåg att moraliska argument — som krav på rättvisa — var oanvändbara. Marxismen tillhandhöll ju mer vetenskapligt grundade ”sanningar”. Nina Björk skriver: ”I en situation där ord som frihet och ansvar inte har någon relevans kan inte heller ett ord som moral ha det.” Men kan politiken ens tänkas utan olika moraluppfattningar? Ibland undrar jag om hennes politiska bok i själva verket längtar efter antipolitikens enklare klarhet.

Björk har en träffsäker, och engagerande, kritik mot populära tolkningar av feminism, antirasism och normkritik. Luxemburg uppfattade sig inte som feminist och var ointresserad av sin judiska tillhörighet trots antisemitiska angrepp. Att klassperspektivet har en unik särställning i marxistisk teori är ofrånkomligt. Men blir inte oviljan att uppfatta även patriarkal och rasistisk rovdrift som materiellt betingad begränsande för den samhällskritiska blicken?

Nina Björks försök att väcka nytt intresse för marxismen kunde ha vidgat vänsterns rum, men landar i motsatsen.

Per Wirtén