Diskussionerna om Världskultur museerna, där jag deltog på ett hörn, tacklas från annat håll i senaste Ord & Bild. Där skriver Klas Grinell, intendent vid Världskulturmuseet i Göteborg, läsvärt om hur stora prestigemuseer i Europa nu gör stora satsningar på utställningar om islam. Ambitionerna är goda. De vill lysa upp ”den muslimska världens” (vad nu det är) betydelse för vetenskap, kultur och filosofi. Kuratorerna har säkert läst Edward Saids ”Orientalism” och uppfattar sig som postkolonialt orienterade. Men ändå, skriver Ginell, blir utställningarna bara de gamla vanliga mattorna och krukorna: en framställning av en ”värld” och en ”kultursfär” som hade sin höjdpunkt under medeltiden och sedan varit i ett tillstånd av kontinuerligt förfall. De upprepar med andra ord just den orientalism Said påvisade.

Grinells artikel rör sig i flera olika riktningar. Alla lika intressanta. Han undrar bl a varför islam alltid exkluderas när man talar om det europeiska kulturarvet. Hur länge ska man behöva bo på en plats, berika en region, innan man inkluderas i hembygdsbegreppet och kulturarvet? När Polen på 1790-talet skrev en ny liberal konstitution rserverades ett antal platser i parlamentet för landets muslimska befolkning. Varför påminns vi aldrig om den långa muslimska närvaron i hela östar Europa? Läs artikeln. Finns här.

I senaste numret av Göteborgs andra stora kulturtidskrift Glänta finns också en artikel om relationen mellan kristna och muslimer i Syrien av Navid Kermani. Den är oerhört vacker, om en grupp kristna vid klostret Mar Musa i Qaryatein, som älskade islam och nu sveps med i de revolutionära islamisternas etniska rensningar av kristna. Den är perfekt att läsa, sorglig men ändå värmande.